Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Alla vägar bära till Rom. — Pisa, dess lutande torn och Campo Santo. — Ankomsten till Rom. — Påskveckan. — Skärtorsdagen och långfredagen i Peterskyrkan. — Scala Santa. — En liten botgörerska. — Det antika Rom. — Kapitolium med varginnan. — Pantheon. — Colosseum. — Monte Palatino. — Casa di Livia. — Ghetto.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af 20 à 30 personer insläpptes jemte oss och alla ställdes
i halfcirkel i ena ändan af salen.
Efter en kort väntan fingo vi tillsägelse att falla på
knä, och i detsamma visade sig Pius den nionde, buren i
en hvilstol af lakejer med helrödt livrée och omgifven af
kardinaler, som gingo vid sidan af den ofelbare. Den
högreste gubben bar hvit drägt, liknande prestrockarnes
snitt, hvit kalott på hufvudet och ett stort briljantkors på
bröstet hängande vid sin ked.
Med svårighet, trots stöd af en kardinal under
hvardera armen, började nu gamle påfven vandringen omkring
den knäböjande halfcirkeln, stannade framför hvarje person
särskildt, sade ett vänligt ord eller utdelade en välsignelse
och räckte sin hand att kyssas åt den han tilltalade. Det
låg någonting verkligt imposant och vördnadsbjudande hos
denne vackre åttiofemåring i sin sida hvita skrud, och
med en stämningsfull känsla såg jag honom stanna
framför mig.
— Des dames de la Russie, — presenterade
kardinalen mig och min följeslagarinna.
— De Pétersbourg? — frågade mig Pio Nono.
— De plus haut encore, Votre Saintété! — de la
Finlande, svarade jag.
Hans Helighet funderade ett ögonblick, men utbrast
plötsligt klarnande: —
— Ah, ce pays où le soleil ne luit jamais! (det
landet, der solen aldrig lyser).
— Tvertom, vid denna tid lyser solen der till och
med om natten, hade jag lust att svara, men för att ej
uppehålla tåget och göra uppseende, nöjde jag mig med
att småleende kyssa gubbens framräckta hand och låta
honom gå vidare. Jag såg honom stanna framför min
följeslagerska, betrakta henne med vänlig min och klappa
henne på det blonda, nordiska hufvudet:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
