Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Venedig. — Färd öfver Semmering. — Wien. — München. — Dresden. — Återkomst hem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
palatser. Intet buller tillkännager de svarta svanarnes
ankomst, de glida tyst som andar öfver böljorna; men för
att undvika faran af sammanstötningar ge gondoliererne till
ett egendomligt sjungande varningsrop, när de vända in i
en ny kanal. Det låter både hemskt och romantiskt i
nattens dunkel, och intrycket blir än intensivare vid den
mystiska uppenbarelsen af dessa dystra farkoster, hvilkas
innevånare, dolda bakom kajutfönstrens gardiner, icke
synas till. Då och då ökas stämningen genom aflägsnare
eller nära sång af någon contadino, accompagnerande på
luta en barcarolle nedanför balkonger fulla af signorinor i
svarta slöjor, som låta en och annan blomma falla ner
öfver den svärmiske sångarens hufvud.
Gondoliererna äro nästan utan undantag glada, vänliga,
pratsamma ledsagare med spelande ögon och sydländsk
karaktär i de brunstekta markerade anletsdragen. Vid
minsta uppmaning, ja äfven utan en sådan, göra de les
honneurs för sin stad, „la bella Venezia“, hvars byggnader
mest bestå af gamla herrliga palatser med trappan sköljd
af kanalernas våg och med eleganta gondoler bundna vid
pålar rundtomkring. Roligt är att beskåda ett sällskap
herrar och damer i modern drägt, utträdande ur dessa
antika féeslott med fasader af mosaïk, skulpterad marmor
i flere färger, stuckornamenter, lätta arkader och
pelarrader, att se dem sätta sig glammande i sina gungande
ekipager och simma fram som stora svarta vattenfoglar, utan
annat ljud än möjligen guitarrknäppningar eller samtal på
det italienska tungomålet, i och för sig redan en ljuf
melodi, när det talas väl. Här öfverröstas ej musikens toner
af skrällande vagnsbuller och hästhofvars slag mot
gatstenarne, — derför har Venedig alltid varit serenadernas
förlofvade land.
Men hvad skall jag säga om de tusen gånger
besjungna märkvärdigheterna, Marcuskyrkan med sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
