Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Tornton och Millar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— John Millar! Sök att tala litet förstånd
med Tornton. Han tror sig vara skuld till
olyckan, eftersom han gaf Er det rådet att låta
Ellen fara till staden.
Allas blickar vändes mot Tornton, och
männen blefvo förfärade öfver den förändring, som
försiggått med honom. Under hela vandringen
hade han talat blott en gång, då han sade till
Sam: »Det är min skull!» Nu sågo alla med
förvåning, att han bitit sig i underläppen, så
att blodet sipprade ned i hans skägg och hans
friska hudfärg blifvit förvandlad till vissen
blekhet.
— Men, käre vän! utbrast Millar. Hur ser
du ut?
— Du liknar en vålnad! sade Robert.
— Du mente väl med Ellen, tillfogade den
vänlige Wood tröstande. Tag det inte så hårdt,
Frank!
— Nej, nej! försäkrade Millar. Du gaf ditt
råd i största välmening och ville bara ställa det
väl för vår lilla flicka.
Torn ton rusade upp och strök håret ur
pannan.
— Väl! upprepade han. Är det väl, att man
skickar den, som man ville offra sitt lif för, rakt
i klorna på komankerna? Att sända den, som
man själf hoppats få till hustru, rakt till de röda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
