Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Tjut i natten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för honom ihop. Att draga skalpen af den fallne
fienden var gjordt nästan i samma ögonblick,
men sucken och slaget med yxan var dock nog
för att väcka den andra vaktpostens
uppmärksamhet, och han utstötte det skri, som väckte
upp komankerlägret. Men knappast hade detta
skri förtonat, förrän Ornöga rusade på honom,
vägledd af ljudet. På måfå stötte han till med
knifven och träffade honom rakt i bröstet.
Samtidigt utstötte han sitt eget krigsrop, sprang
åter ner till floden, därifrån han kommit, och
simmade öfver. Nu visste han, att fienderna
voro på andra sidan, och därför behöfde han
ej vara så försiktig. Endast mörkret var
hin-derligt för hans färd.
Plötsligt stannade han. Han hörde löfven
prassla, och en tung kropp föll omkull.
— Jag flår af mig allt mitt skinn i den här
usla skogen, far! Och kläderna äro så tunga af
vatten, sedan vi simmade öfver, sade en röst
tätt bredvid honom.
— Tala inte så högt, min son! De vilda
odjuren äro efter oss! ljöd svaret.
Ornöga kände rösterna. Det var Helden och
hans son. Han vågade dock icke strax gifva
sig tillkänn^: han var rädd, att fångarna skulle
tro honom vara en komanker och rusa från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
