Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Tjut i natten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Gud vare lof! sade Tomton med darrande
stämma och drog ett djupt andedrag.
— Men kom då fram, min flicka!
Hvar-för kommer du icke! sporde den ängslige
fadern.
— Hvita flickan inte med. Hon flytt ensam.
Jag träffat karlarna här. Inte rädda! Hvit
flicka klok flicka, käck flicka! Riktigt käck •—
hon nog reda sig! tillfogade han tröstande, när han
märkte, att Millar måste fatta om hans arm för
att kunna hålla sig upprätt.
Det var en sorglig underrättelse för den
hvita flickans vänner. Tornton hade nära nog
förgripit sig på holländarna, som utan vidare
lämnat henne, och endast den betänksamme
Woods mellankomst afhöll honom från att slå
dem till marken.
— Lugn! sade nu också Örnöga. Vi gå, till
vi finna indianerna. Vi starka nog att besegra
dem. Vi också finna Ellens spår — då följa
det allraförst.
Det förtröstanfulla sätt, hvarpå Örnöga
uttryckte sig, gaf jägarna nytt mod. De gingo
långsamt framåt i mörkret, fot för fot. Örnöga
drog med flit ut på tiden, ty före gryningen
kunde man i alla fall ingenting göra, men den
hederlige höfdingen tänkte, att hans hvita
vänner hade mer gagn af att gå, ty då måste de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
