Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Tjut i natten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
använda all sin omtanke, än att hålla rast och
öfverlämna sig åt sina bedröfliga funderingar.
Slutligen ljusnade det i öster, och snart var
det klar dager.
— Blifven lugna här! menade indianen. Bara
ett ögonblick.
Jägarna förstodo till en början icke,
hvar-för han så plötsligen öfvergaf dem, men kort
efteråt vände han tillbaka med två kalkoner,
som hans aldrig felande pil hade träffat.
Man såg sig nu om efter en lägerplats, och
snart voro fåglarna tillredda och stekta. Åter
bar det af men denna gång på andra sidan
floden. Snart hann man fram till indianernas
lägerplats, men komankerna själfva voro borta.
Ellens spår fanns också — det förde ned till
vattnet, och det var tydligt, att hon icke hade
blifvit förföljd, ty komankernas spår gingo
djupare in i skogen. De hade synbarligen
upp-gifvit försöket att leta efter fångarna och
ämnade nu själfva draga vidare genom skogen.
Båtarna lågo också orörda. Vid dem försvunno
emellertid Ellens spår, och henne själf kunde
man ej heller upptäcka.
Örnöga spanade rundtorn som en hund och
gjorde en tur utanför båtarna men fann
ingenting. Han tog en af båtarna och satte öfver
vattnet till andra sidan. Men allt förgäfves.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
