Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Räddad!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Nej, bevare oss Gud! utropade Tornton
så häftigt, att de andra brusto i skratt.
— Vi äro alltså bara sex män mot sjutton
rödskinn, fortsatte Millar. Men ändå våga vi
oss väl på det, om det ännu är nödvändigt att
förfölja dem. Tror ni inte, att de nu efter
denna olycka skola hålla sig stilla?
— Nej, tvärtom — icke nu! svarade
Tomton. Jag säger som förut: Efter dem!
— Hvad mena Örnöga och Monok? frågade
Wood.
— Örnöga menar, att de skola förföljas,
svarade höfdingen hastigt. De förlorat många
skalper — de komma tillbaka —»de hämnas.
— Indianer aldrig glömma förlorade skalper.
Kvinnorna tjuta efter blod. De komma tillbaka.
Monok har talat.
— Då alla äro eniga, måste vi väl åter ut
på krigsstigen, sade den fridsamme Millar
suckande. Men innan vi ånyo begifva oss bort, har
jag en kär plikt att uppfylla.
Han reste sig, tog Frank Torntons hand och
förde honom fram till Ellen.
— Ellen, sade fadern rörd. Den mest
för-tviflade i natt var icke din fader — det var
Frank, som anklagade sig själf, för det han
gif-vit det olycksdigra råd, som kom dig att segla
rakt i klorna på fienden. Han yttrade, att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
