Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. I komankernas by
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det djur, efter hvilket höfdingen fått sitt
namn, kunde icke gnissla tänder med större
raseri än Gula Vargen nu gjorde, då han
hörde den försmädliga frågan och tänkte på,
att han mist sina bästa män, förlorat sin
stridshäst och själf med knapp nöd sluppit undan
med lifvet. I sitt raseri beslöt han möta
stormen.
Sedan han tvättat krigsmålningen af sitt
ansikte, insvepte han sig i en skinnpäls och
gick rakt till rådplägningstältet midt i byn.
Ingen rörde sig, då han gick förbi, ingen
fråga framställdes, och han hade redan suttit
en god stund i tältet, när krigarna kommo.
Enligt indianernas sedvänjor skulle det icke
hafva passat sig att visa sig nyfikna.
Efterhand kommo de dock; först Buffelpuckeln,
den äldste af dem, och slutligen alla, som voro
så gamla, att de räknades bland krigarna.
Den yngste stoppade en pipa, lade ett
brinnande kol på den och räckte den åt
Buffelpuckeln. Denne blåste ut röken åt alla fyra
väderstrecken och lät pipan gå till sin granne.
När detta var gjordt, reste sig Gula Vargen.
— Den store anden är vred på sina barn.
Han har dolt sitt anlete för komankerna, sade
han. Älgen är ett snabbt djur, och buffeln
är stark, men en flock vargar kan fälla den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
