Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 19. Skalperingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nere på flodens botten låg en halfmultnad
trädstam, och i den visade sig tydligt
aftryc-ket af en hästhof. Utan att säga ett ord gingo
indianerna åt hvar sitt håll i bäcken, och sedan
de någon tid följt vattnet, upptäckte de på
stranden några spår, som visade, att icke en utan
två ryttare hade lämnat hufvudstyrkan.
Med denna nyhet vände de tillbaka till
jä-garne.
En rådplägning blef nu hållen, och Grey
frågade först Ornöga om hans mening.
— Ung man tala först — så gammal krigare
— höra alla — så tala — det är indiansed!
sade höfdingen.
Man fick höra flera olika meningar, men de
flesta antogo, att indianernas hufvudstyrka nn
gifvit sig nt på röfvartåg åt annat håll.
När turen kom till gamle Evans att säga sin
mening, läste han Gula Vargens plan så tydligt,
som om han hört höfdingens order. Så sade
Monok sin åsikt, och den uttryckte han helt
kort. Han endast vinkade mot Evans och sade
helt kort:
— Långskägg har rätt!
Häruti instämde också Ornöga.
— Så, ni tror, att mitt barn är mig så nära,
och att endast två krigare hafva vård om det?
— Säkert! svarade de.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
