Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 22. Vid marterpålen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tidigaste barndom. Men han har god
fattningsförmåga och sin’ mors blida sinnelag. Och Gud
vare lof, att han icke blifvit fördärfvad genom
sin vistelse hos de förfärliga afgrundsandarna!
Det var en fröjd att se den förändring, som
försiggått med William Grey själf. Den
allvarlige, stränge mannen hade blifvit vänlig och
glad; de läppar, som förr alltid voro
sammanpressade, kunde nu le, och de förr så skumma
ögonen hade fått lif och ljus. Nu kunde han
taga lilla Jonna på sitt knä och skämta med
henne. Edvard vek icke från sin faders sida,
och det var rörande att se den kärlek,
hvarmed han var fäst vid honom.
Millar, Wood, Tornton, Grey, Markhams och
indianerna drogo nu ater in i skogen för att
ånyo uppbygga den nedbrunna kolonien. Denna
gång hade de arbetare med sig, och snart voro
husen åter uppförda. Indianerna kunna
visserligen någon enstaka gång hejda den hvite
mannens arbete men endast för en kort tid. Och
så gick det äfven här. Redan sex veckor
efter arbetets början knnde Grey och Wood resa
till staden och hämta kvinnorna och barnen.
Edvard hade nämligen blifvit kvarlämnad
hos Ellen och Emmy. Hur ogärna än Grey
ville skiljas från sin återfunne son, insåg han
dock, hur förnuftigt Ellens förslag var, att yng-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
