Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vildmarks- och kärleksvisor - Vårbal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu är det en sjungande försommarnatt.
Nu glömma vi världen, nu minnas vi bara,
att vi äro unga, envar i vår skara,
och att vi en tysk musikantkår fått fatt.
På dansbanan uppe bland berghagens trän,
där stråkar i helgedagskvällarna brusa,
i hägnet av björklövsgardinerna ljusa
vi jubla de skuggiga timmarna hän.
Blås upp då, orkester, en vinande vals!
Vi dansa åstad, så att tiljorna gunga,
från bultande tinningar hatten vi slunga,
och kragen vi riva från trängande hals.
Det tvång som vår sjudande ungdom bar
vi lösa i kväll och naturbarn vi leka.
När dansen är slut, våra flickor vi smeka,
på bänkarna vilande, par invid par.
Och nymånen lyfter sitt tvillinghorn
ur nattbleka skyar, dem vindarna slita.
Vid gärdet stå häggarna runda och vita
bland granskatar, svarta och vassa som torn.
Och vindens, naturens förlossande röst
igenom musik som skränar och larmar
når samklang i flämtande jungfrubarmar
och samklang i starke ynglingars bröst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
