Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vildmarks- och kärleksvisor - Bekransa mig! - Utbölingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu strör du golvet fullt med gyllne smycken,
med röda pärlor dina bäddar svälla,
nu sjuder yr och skummig i din källa
i bräddfull rikedom den svala drycken.
Nu spelar vilt din stora furorkester –
de strida välljudsfloder milsvitt vandra.
I jubel må vi fira med varandra
den yttersta av solskenstidens fester!
När över sommarns avskedsblick, som domnar,
de tunga skyars ögonlock sig sänka,
när nattens vågor komma att dig dränka,
mig tycks att med ett leende du somnar.
Jag hör ur mörkret kärleksvarmt det viska
som i den ljusa vår vid midnattsväkten.
Ja, somrar slockna ut och mänskosläkten,
men dina känslor brinna evigt friska.
UTBÖLINGEN
Det flyger en fågel från öster till väst,
från väster till öst.
Han är svart som en präst,
och som vargens hans öga glimmar.
Han flyger i svarta timmar,
i snölös vinter, i månlös höst.
Det sägs att ingen klagan är lik
hans kvävda skrik,
att ugglans låt är en lustig musik
mot de skratt han höjer i natten,
de hesa, storknande skratten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
