Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Der vi sutto vid ett fönster i guvernörens beqväma bibliotek och vid en prima havanna och ett
godt glas sherry blickade ut öfver sundets vidsträckta yta med Tierra del Fuegos snöbetäckta berg i
bakgrunden, var det svårt att föreställa sig, att man vistades på en ort, som låg så afskiljd från hela
den öfriga verlden, att nyheter ifrån denna erhöllos blott tvenne gånger om året med regulier post [1].
Uti en inhägnad nära guvernörens bostad funnos tvenne ståtliga exemplar af guanaco-djuret.
Det ena, som var en fullvuxen hane, bar sitt hufvud nära åtta fot öfver marken, då det stod upprätt.
Detta djur hör liksom Perús och Bolivias alpaca och Equadors vicuña till det slägte, som i
allmänhet kallas Llama, ehuru detta namn knappast är kändt numera i Amerika. Namnet Llama säges
deremot vara den gamla indianska benämningen på »flock», hvilket sedan under någon tid adopterades
af spanjorerne för att beteckna sjelfva djuret, hvilket vid deras första ankomst till Amerika utgjorde
infödingarnes enda husdjur. Såsom sådant användes detsamma nu blott på några få ställen i trakten
af Anderna, och då endast för att bära bördor, hvilka placeras på djurets af tjock ragg beklädda
rygg. Deremot anträffas det i stor mängd vildt, såväl på östra sluttningen af Cordillererna som på
den Argentinska pampans högslätter, och Nassaus officerare berättade, att de skjutit på guanacos på
såväl den patagoniska som den eldsländska stranden af Magellans sund. Det fullvuxna djurets rödbruna
ragg är nära en fot lång och nedfaller liksom en man på ömse sidor om ryggen. Det unga djurets
hår är deremot ljusare och liknar det isländska fårets samt är det enda, som egentligen har något
värde i handeln. För patagoniern är guanacon i många fall detsamma som renen för lappen. Han
äter dess kött, som smakar liksom rådjurets, kläder sig i dess hud oeh förfärdigar tåg af dess tarmar.
Djuret liknar på sätt och vis både fåret och kamelen samt har den sednares klufna nos, hvarigenom
det i retadt tillstånd utsprutar på sin fiende en skarp, gulaktig vätska, hvilken nästan är att anse som
dess enda försvarsvapen.
Nedkomna till stranden, funno vi der en familj patagonier, som nyss anländt till kolonien för
att utbyta sina skinnvaror. De voro åtta män och fyra qvinnor, alla till häst, samt tillhörde en stam,
som hvarje månad kommer hit i ofvannämnda ändamål. Det gladde oss att här finna den nästan som
en sägen vordna berättelsen om patagonierns resliga växt besannad, ty de män vi sågo voro alla af
mer än medelmåttig längd, och deras chef, Juan Caballero, en för öfrigt i Plataländerna och södra
Chili välbekant personlighet, var ett ståtligt exemplar på sex fot och sex tum, med väl proportionerad
figur och intelligenta drag. Han bar en fin guanacohud, förfärdigad af flere sammansatta skinn,
hvilken hängde som en mantel öfver ena axeln och var hopfästad vid medjan. Kring fotlederna bar
han groft arbetade silfverringar och kring hufvudet var en brokig sidenduk virad, såsom gauchos bruka
det. Juan Caballero var en riktig dandy på sitt sätt, och såsom sådan gick han äfven bland de
tarfliga kolonisterne, hvilka oaktadt sin spanska härkomst visade sig ovanligt höfliga emot honom. Tre
af de åtföljande qvinnorna, som hade mycket slägttycke med señororna i Sandy Point, voro deremot
allt utom ståtliga, och det var till och med svårt att tänka sig, att de voro af samma menniskoras
som männen, men det lär vara vanligt att sålunda finna de sydamerikanska indianernes qvinnor,
till följd af det hårda och släpiga lif hvartill de äro dömda, fysiskt underlägsna männen, som
ej anstränga sig mera än de behöfva. Ett undantag härifrån utgjorde likväl en fjerde dam, hvilken
väckte uppmärksamhet lika mycket genom sitt behagliga utseende som genom sin rika utstyrsel.
Det var nemligen en ung flicka, som sades vara Caballeros egen dotter. Hennes ovanligt fina
drag och intelligenta uppsyn förrådde likväl spansk härkomst. Hennes drägt bestod af en kjol,
som räckte till knäet, samt af en deröfver kastad blå poncho eller mantel af europeisk tillverkning.
Det med omsorg upplagda håret, hvars långa flätor hängde ned på ryggen, var prydt med dinglande
plåtar af en guld liknande metall, och der hon satt på sin lifliga gångare, hvilken såg lika vild ut
som den lilla ryttarinnan sjelf, förde hon ovilkorligen tanken tillbaka till Cortez’ och Pizarros dagar.
Juan Caballero såväl som hans dotter talade ganska flytande spanska, hvilket språk dessutom lär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
