- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
14

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tillsammans med kullfallna träd och annan bråte, som betäckte marken, allt vidare inträngande omöjligt.
Under detta arbete råkade vi emellertid sjelfva så fördjupa oss, eller rättare snärja in oss i det
famnshöga trasslet af en slags slingerväxt, som betäckte marken, att vi nödgades anlita knifvarne för
att frigöra oss derur. Härunder såg förf. för första gången i dessa trakter en colibri, en liten
brunfärgad varelse knappast större än en fjäril. Ett försök att fånga honom misslyckades till följd af
terrängens beskaffenhet. Det var också bra förargligt att se den djerfve bytingen, med sitt qvitter
liksom hånande sin förföljare, blott steg för steg, men alltid på helt kort afstånd, flytta sig undan
denne, som nedsjunken ända till axlarna i snåret ej ens var i stånd att upplyfta sin hand högt nog
för att med hatten fånga den utmanande spefågeln. Med händer, kläder och ansigte på ett högst
obehagligt sätt sönderrifna af det taggiga fängslet lyckades vi slutligen komma derur, men ej förrän
efter mera än en timmes arbete fingo vi åter skåda stranden, hvarifrån vi hela tiden hörde upprepade
rop från vårt sällskap till vägledning. Litet hvar buro vi emellertid märken af klättrandet bland de
slippriga klipporna vid Port Famine och ingen gick miste om mer eller mindre kännbara minnen deraf.

Att några vidare försök att intränga i skogen ej gjordes, faller af sig sjelft, och sällskapet
började så småningom tåga fram längs den sandiga stranden för att enligt planen kringgå viken.
Härunder skötos flere beckasiner, som helt och hållet liknade gamla verldens, samt ett slags stor
hackspett med rödt bröst, som syntes talrikt representerad äfven vid Sandy Point, der den kallades
»Carpintero». Man stoppar med tacksamhet i jagtväskan allt hvad man får på dylika färder, och
skeppskockar få i sanning ofta nöja sig med sämre vildt än detta, när de stundom söka glädja sina kunder
med »paj på vildt».

Bättre jagt än detta väntade oss dock i Port Famine. I det vi närmade oss till vikens inre,
upptäckte vi, att den svärmade af änder, hvilka summo omkring i en bassäng, som det utfallande
tidvattnet hade lemnat efter sig i den grunda vikens midt. Att komma dit var ej någon lätt sak, ty en
förut af vattnet höljd dybank af nära en half mils bredd, som syntes genomskuren af hundrade små
kanaler med mer eller mindre djupt och dyigt vatten, måste först passeras. Nu började emellertid
ett hoppande på de emellan dessa uppspringande backarne, hvilka nästan utgjorde ett
sammanhängande helt, till kanten, der vårt blifvande byte simmade. Men den lösa marken gjorde
framåtskridandet långsamt och besvärligt. Några hade, vare sig af ekonomi eller för att känna sig mera lediga,
aftagit större delen af sina kläder i land, men som regnet åter börjat hälla ned, hade de fleste, som
redan voro genomvåta, ej vidtagit detta försigtighetsmått. Der ryckte nu en kedja af 20 man fram
med »färdigt gevär» och i vatten och dy upp till knä. Änderna, förmodligen obekanta med dylika
representanter från den civiliserade verlden, anade ej den hotande faran och lågo derför stilla, till
dess de raskaste af våra jägare hunnit dem inom skotthåll. Banken höjde sig på denna plats, så att
den erbjöd ett någorlunda stadigt fotfäste. »Pang, pang» började det nu smälla ifrån alla sidor, och
en minut sednare syntes ett dussin änder eller flere vända benen uppåt, under det resten af flocken,
hvilken utgjordes af flere hundra stycken, blott långsamt drogo sig undan, liksom anande, att ej allt
stod rätt till, då de sågo den ovanliga manöver deras kamrater gjorde. Så föga hafva dessa djur här
ännu lärt sig frukta jägaren, att vi troligen utan stor ansträngning skulle hafva lyckats nedskjuta
hela skaran, om vi försökt det. Men vi hade redan flere änder, än som kunde beqvämt transporteras,
och det återstod blott att bemäktiga sig bytet, som flöt omkring på vattnet på ett afstånd
af omkring 50 steg. Att floden redan inträdt och att vattnet följaktligen var i stigande hade ingen i
sin ifver tänkt på, ty i så fall hade man endast behöft vänta, till dess änderna drefvos af strömmen
mot land. Nu beslöts i stället att simmande bemäktiga sig dem, och några frivilliga satte genast detta
beslut i verket, sedan de lemnat sina kläder i vård åt kamraterne på banken, hvilka å sin sida följde
de simmande med spänd uppmärksamhet, åseende huru de arbetade bland tången, eller togo bottnen
för att hvila sig och åter fortsätta arbetet. Nu är en väglängd af 50 steg i vanliga fall en småsak
för en simmare, men i ett vatten som detta, hvilket under ebben ej var annat än en af sjögräs
uppfyld pöl, hade det sig ej så lätt att komma fram. Våra simmare uppnådde likväl lyckligt sin
fångst, och efter ytterligare några resor hade vi alla de skjutna änderna i vårt våld. Dermed tyckes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0019.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free