- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
15

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

det, som om vårt besvär borde hafva varit slut, och vi vände oss redan om för att uppsöka en torrare
del af banken, ty vi hade gått ut i vattnet så långt som möjligt för att vara våra simmande kamrater
närmare, då vi till vår öfverraskning funno, att hela banken var försvunnen och icke en torr fläck
synlig emellan oss och land. Vår ställning var för ett ögonblick både löjlig och kritisk, ty tidvattnet
var i starkt stigande och rusade nu liksom en ström in i viken; något som ofta är fallet i trånga
farvatten när floden är stark. Vår landgång var sålunda utplånad, och ehuru vi ännu visserligen blott
stodo i vatten till fotknölarna, så var det djupare närmare land, hvarest bottnen var genomskuren af
denna labyrint af småkanaler, som vi förut omnämnt och öfver hvilkas botten vattnet nu stod minst
6 till 8 fot. Regnet störtade ned fortfarande och solen var i nedgående, under det att tre mil ännu
återstodo oss att vandra, innan vi kunde uppnå embarkeringsplatsen vid Sedgerfloden. Det var sålunda
ingen tid att förlora.

Instinktmessigt formerade sig truppen i »indiansk fil», eller kanske begripligare »i gåsmarsch»,
en benämning mer än någon annan betecknande för vår tillfälliga ställning. Och tåget hade varit
värdt att skåda af hvem som helst, som ej behöfde deltaga deri. I têten marscherade våra af några
kläder ej vidare besvärade simmare, våra vandrande »djuplod», med hög röst kommenderande »styrbord»
eller »babord», alltsom de förlorade fotfäste på ena eller andra sidan. Dernäst följde
»sans-culotterne» och sist alla de öfriga, bärande egna och andras vapen, kläder och byte öfver hufvudet.

På detta sätt uppnåddes »terra firma», och nu var ett slags toilett af nöden för att kunna
fortsätta färden. Härunder började några af våra simmare att liksom de andra se sig om efter de på
stranden qvarlemnade kläderna; men huru förvånade blefvo vi icke att efter en stund se dem
återkomma lika blottade, som de gingo. Deras kläder hade försvunnit. De mindes fullkomligt den plats,
på hvilken de lagt dem, men de funnos ej vidare der. En mangrann upptäcktsresa till stället aflopp
med samma resultat. Sällskapet började betrakta hvarandra med frågande och till och med
misstänksamma blickar, ty temligen djerfva s. k. »practical jokes» spelades väl ofta kamraterne emellan
ombord, men att äfven här göra detsamma under närvarande omständigheter — det hade dock varit
något vågadt. Kunde man väl antaga, att patagonier och eldsländare redan spårat upp oss och börjat
sin plundring med att lägga sig till några par sönderrifna »inexpressibles», om hvars bruk de omöjligt
kunde hafva någon aning? Eller hade regnet, som under de föregående timmarnas skyfall verkligen
bildat små floder i skogen, spolat de förkomna effekterna i sjön, i hvars djup de nu kanske utgjorde
ett tvistefrö emellan krabborna? Frågorna måste lemnas obesvarade, ty med eller utan kläder måste
återfärden anträdas. Denna gång gick det i »marche forcée» och en timme efter mörkrets inbrott
hade vi lyckligt upphunnit stället på vikens andra strand, som var vår mötesplats. Den dervarande
afdelningen af vårt sällskap hade redan uppgjort en stor eld på stranden, och det dröjde ej länge,
förrän vi alla voro grupperade omkring denna, för att vid en välgörande dryck »grog» med tilltugg
skildra dagens äfventyr för hvarandra. På detta sätt tillbragtes tiden angenämt nog under inväntan
på vår båt, samt på några kamrater, från hvilka vi blifvit skiljda redan vid landningen. Härunder
återvände våra fiskare ombord, med sin fångst af 16 centner god fisk, som de tagit med noten utanför
Sedgerfloden, samt medtogo dem af det andra partiet, som voro mest i behof af att komma ombord.
Alla öfriga stannade qvar vid elden för att invänta den andra båten, hvars årslag redan hördes på
afstånd.

Nu inträffade någonting, som var väl egnadt såväl att hjelpa oss att fördrifva tiden som att
gifva oss någon ersättning för dagens utståndna mödor, åtminstone såvida någon del af ändamålet
med vår exkursion i land var att få studera litet Patagon-lif. Vi hade nemligen nyss börjat att med
bösskott signalera för våra vilsekomna kamrater, hvarest vi befunno oss, och redan erhållit några
skott till svar ifrån skogen, på motsatta sidan af viken, då helt plötsligt ett litet fult och lurfvigt
djur sågs närma sig elden. Instinktmessigt höjdes några bössor emot den objudne gästen, som efter
hvad vi i hastigheten tänkte ej kunde vara något annat än en varg, eller puma, då detsamma med ett
omisskännligt läte — och detta troligen till stor lycka för sitt skinn — introducerade sig som en
individ af hundslägtet. I denna värdiga förelöpares spår följde nu tio eller tolf stycken

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:39:34 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/eastillaha/0020.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free