- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
16

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

halfnakna, brunaktiga varelser, som liknade menniskor och, sedan de närmat sig, verkligen befunnos vara
ett sällskap eldsländare. Dessa, som antagligen kommit öfver på patagoniska sidan för att fiska,
hade sett vår förra båt aflägsna sig och vågade nu närma sig, sedan de trodde vårt sällskap
förminskadt. Den ringa fruktan de visade, i det de utan ceremonier trängde sig emellan oss och elden, lät
oss förmoda, att detta ej var första gången, som de sammanträffade med hvita, ty vi antaga, att deras
mening var hederlig. De, som togo första steget till ett närmande, voro ett par af deras qvinnor,
hvilka hade den djerfheten att komma och fingra på våra kläder och jagtväskor, hvilkas sammansättning
tycktes på det högsta väcka deras beundran, eller kanske girighet, till att döma af deras miner
och några grymtande ljud af förnöjelse.

Det var första gången vi sammanträffade med menniskor af denna ras, som nu, sedan hottentotterne
äro utdöda, helt säkert äro, åtminstone i fysiskt afseende, de mest missbildade menniskor, man
gerna kan anträffa. Vi kunde ej spåra annat än den mest fullständiga djuriskhet i hela deras
utseende, och det skulle ej förundra oss, om det var åsynen af dylika varelser, som gaf Darwin första
uppslaget till hans teori om apmenniskan. De voro alla småväxta, med ytterst smala extremiteter och de
onaturligt långa armarna påminte om chimpanzen, sådan man ser den i »Zoological Gardens» i London.
Ett långt stripigt hår nedföll öfver axlarna och utgjorde deras enda betäckning med undantag af ett
stycke skälskinn, två fot i fyrkant, som bars lindadt omkring höfterna så långt det räckte. Några af
karlarna hade äfven ett stycke hud öfver skuldrorna, och en af dem, som tycktes vara familjens
hufvudman, hade målat sig med röd lera i ansigtet samt påminte ej obetydligt om John Styx uti »Orpheus
i Underjorden». Det var möjligen vid tanken på denna slående likhet, som en af våra kadetter
började med hög röst sjunga den melodi ur nämda opera, som slutar med »ha! ha! ha!» och skulle
just repetera densamma, då pescherä-sällskapet i hast började se lifliga ut. I ett nu voro de på
benen, och med skrällande röster instämmande uti något, som tycktes vara ämnadt föreställa »ha! ha!
ha!» började de att springa och hoppa omkring elden samt vrida sina kroppar på ett sätt, som i
afseende på vildhet och osmaklighet lemnade intet vidare att önska. Detta var nu en egen metod att
introducera sig, men var det deremot deras mening att blott roa sina gäster, så lyckades de deruti,
ty att detta uppträde midt i natten föreföll oss litet hvar ganska uppbyggligt, är helt naturligt, och
vi voro rätt glada, att ödet sålunda kommit oss till hjelp att fördrifva vår långa väntan. Ett mera
demoniskt uppträde kunde ej heller den djerfvaste fantasi framställa, och från vår observationspunkt
under ett träd, på något afstånd ifrån elden, var taflan verkligen så egendomlig, att vi blott beklaga,
att ingen pensel fanns till hands för att bevara densamma.

Bland den mängd småsaker, som vi utdelade åt dem, tycktes de icke värdera någon högre än
tobaken och dernäst en mängd småfisk, som våra fiskare ej ansett löna mödan att föra med sig, utan
qvarlemnat på stranden. Denna anammades af den förut nämnde karlen, som tycktes vara familjens
öfverhufvud, samt utdelades af honom åt hans följeslagare, sedan han utvalt de största fiskarna för
sig sjelf. Emot vår förmodan sågo vi dem steka fisken i glöden, innan de åto den, men att rensa
densamma kom naturligtvis icke i fråga.

Vid eldskenet var det ej lätt att kunna göra några noggranna iakttagelser öfver dessa
pescheräers anletsdrag. Några få tycktes dock framställa den vanliga sydamerikanska ansigtstypen, men
alla hade de detta fullkomligt djuriska uttryck i sina drag, som, tillsammans med de vilda och liksom
skygga ögonen, det långa, ragglika håret, den smutsgula hudfärgen och den framåtlutande ställningen,
så framstälde typen af apan, att vi ej kunde förundra oss öfver, att personer funnits, som tviflat på
att dessa varelser voro menniskor som vi.

För att praktiskt utröna, hvilken grad af intelligens kunde väckas hos denna ras, medförde
den engelske kaptenen Fitz Roy år 1830 trenne infödingar, två gossar och en flicka, från Eldslandet
till England. Dessa, som då voro ganska unga, kläddes upp och blefvo väl hållna ombord under
resan till England. Anlända dit inackorderades de på ställen, hvarest ingen möda sparades att
på ett praktiskt och lämpligt sätt bibringa dem upplysning, och tvenne af dem gjorde härunder
ganska stora framsteg; de lärde att tala, läsa och skrifva engelska samt hade efter några års

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0021.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free