- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
22

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

behängd magnet, glider den sakta in till sin ankarplats och knappt har ankaret fallit, förr än
urladdningen af den dyrbara lasten börjar. Slutligen synes den utskickade båten återvända med en hel
last af säckar i aktern, och fastän roddarne »hala ut» med all makt, är man nästan färdig att
klandra dem för otillbörlig långsamhet. Men den lägger dock slutligen ombord. Stora, feta och runda
säckar upplangas på däck och nedsändas på batteriet, att få sitt innehåll ordnadt af den officierande
postmästaren. Så snart denna tålamodspröfvande förrättning är förbi, börja kadetter att flyga som
skottspolar i alla rigtningar, för att utdela säckarnas dyrbara innehåll af tidningar, paket och bref.
Tystnad råder nu i hela skeppet och till och med arbetena, om dessa ej varit af alltför nödtvungen
natur, hafva äfven stannat, liksom af sig sjelfva. Man hör ej andra ljud kring däcken än de af
namn som uppropas, kuverter som brytas och frasandet af papper. Men lika hastigt är likväl
förtrollningen löst, ty på några ögonblick har man redan slukat, hvad man under långa månaders
längtan fikat efter. De efterlängtade budskapen från fjerran hem och vänner hafva kommit, och mången
känner sig i inbillningen kanske åter i kretsen af de sina.

Lycklig är då den, som kan glädja sig åt goda nyheter; men ibland så många kan detta ej
vara hvar och en beskärdt. Alltid finnes det någon, som synes böjd att draga sig undan i
ensamheten, för att der låta ögat åter öfverfara rader, hvilkas innehåll kanske tillintetgjort ett helt lifs
förhoppningar. En har förlorat ett arf, en annan kanske sin allrakäresta. En »middie» sitter på sin
kista och gråter öfver förlusten af sin mor, och ute på trossbottnen känner blåtröjan, som fått veta att
hans Bessy eller Polly varit honom otrogen, i fickan efter en tröstare för sina upprörda känslor, i
form af en ny ranson tobak.

Men sist i räkningen komma sådana, som ej fått några bref alls. Deras ställning är dock
alltför neutral att bemärkas. De knota kanske och se misslynta ut en stund, men tänka väl med
ordspråket, att inga bref äro goda bref, och bekänna slutligen för sig sjelfva, att det nog var deras
eget fel, om de blefvo utan, då de ej bättre vetat att hålla sina korrespondenter i verksamhet, eller i
tid underrättat dem om sin adress.

Sådan är en postdag ombord. Men de äro sällsynta händelser här ute ännu så länge, fastän år
efter år ångarnas antal, som plöja Stilla hafvet, förökats och kommunikationerna derigenom förbättrats.

Tillsammans med alla dessa fördelar förenar Valparaiso den att vara en liflig och framåtgående
handelsstad och den intager såsom sådan första rummet på hela denna kust af Sydamerika.
Belägen vid ena ändpunkten af den jernvägslinie, som likt en pulsåder för ett tiotal af år sedan anlades
tvärs igenom Chili, med grenar till dess förnämsta platser, är Valparaiso ej blott att betrakta såsom
lastageplats för hufvudstaden Santiago, utan äfven som hamn för hela Chili och exportort för dess
produkter. Af stadens 75,000 invånare är blott omkring hälften renblodiga chilenos. Alla övriga
äro utländingar: tyskar, engelsmän, amerikanare, italienare m. fl. De förstnämnda af dessa äro
bland alla främlingarne talrikast representerade på denna kust, och såväl Araucania som ön Chiloe
äro till största delen koloniserade af tyska emigranter. Det mindre grannlaga sätt, hvarpå dessa
likväl, enligt sin vana, armbågat sig fram bland sina nya landsmän på denna sidan Atlanten, har
stött den chilenska finkänsligheten, hvarför de i allmänhet hedras af chilenerne med det vackra
epitetet »Mala yerba» (ogräs).

Engelsmän och amerikanare representera det egentliga »going ahead»-elementet, och Chili har i de
flesta afseenden dessa att tacka för sina jernvägar, sin tillväxande industri och lifliga sjöfart. Af främmande
nationer för öfrigt hafva i allmänhet italienare och schweitzare, som vanligt, hvar man träffar dem
här ute, fortsatt med sina respektiva moderländers hufvudindustri, så att de förstnämnde vanligen äro
fiskare och de sednare urmakare.

Spanjorerne hafva i alla tider älskat att gifva poetiska benämningar åt de orter, som de ej
funnit sig föranlåtna att uppkalla efter helgon. Sålunda finner man i Sydamerika sådana namn som
»Miraflores» (se på blommorna), »la Serena» (den klara), »Bella Vista» (vacker utsigt) m. fl. helt
vanliga, ehuru blott ett fåtal af de ställen, som blifvit hedrade med de vackra namnen, synes till utseende
eller egenskaper motsvara desamma. Äfven namnet »Valparaiso» säges ursprungligen hafva varit

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Sep 21 12:42:10 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0027.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free