- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
25

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

klokast, i att låta ögonen hvila så litet som möjligt på denna Valparaisos sämsta stadsdel, hvilken
man likväl knappt kan underlåta att bemärka, då man sjövägen gör sin entrée i staden.

En annan gata leder längs stranden, och följer man den, så kommer man till »Plaça del
comercio», stadens prydliga och väl ordnade marknadsplats för frukt och matvaror. Det är en stor
byggnad med genombrutna väggar och tak, till sitt inre ordnad i qvarter med salustånd och bord
samt passager för trafiken emellan dessa. Här får man bland annat se en rik exposition af landets
oöfverträffliga trädgårdsalster: vattenmeloner, stora som femton-tums kulor, doftande aprikoser, äpplen,
päron, oranger, och hvilka vindrufvor sedan! — klara, friska och fylliga som de små försäljerskornas
läppar, hvilka med ett »un racimo de uvas» — en drufklase, herre —, söka fresta den besökande.
Kännare påstå också, att Chilis drufvor kunna jemföras med Spaniens samt att de öfverträffa Goda
Hoppsuddens.

Åt venster ifrån »Plaça nueva del puerto» utgå stadens tvenne hufvudgator »Calle del Cabo»
och »Calle del Cochrane». Dessa gator äro stundom trafikerade ända till trängsel, ty staden är
långsträckt och af obetydlig bredd, och all trafik måste ske på desamma. En del af persontrafiken
underhålles genom »Ferro—Carril urbano», eller spårbana, som leder till den två mil härifrån belägna
jernvägsstationen. Idéen att sålunda låta omnibusarna gå på skenor är amerikansk, och man finner den
allmänt antagen både i södra och norra delen af denna kontinent. Det sätt, hvarpå allmänheten
begagnar sig af dessa banor härute, tyckes äfven bevisa deras förträfflighet, något som man ännu ej
måste hafva insett i Europa, hvarest spårbanor jämförelsevis äro ganska sällsynta. Här i Valparaiso
äro de dock nästan nödvändiga, åtminstone för hvar och en, som ej kan hålla sig eget ekipage eller
har råd att använda stadens öfverdådigt dyra åkare, ty utom det att de olika stadsdelarna äro belägna
långt ifrån hvarandra, äro de flesta gator så beskaffade, att fotgängare gerna undvika att begagna
dem. Trottoarer finnas visserligen, men de äro smala samt ofta illa lagda, och gatans midt är, likasom
öfverallt i Sydamerika, hvarken makademiserad eller stenlagd, utan helt simpelt, höljd med ett ofta
bottenlöst lager af grus och sand. Ett par af Valparaisos gator gör dock undantag härifrån. Väl
försedda butiker af alla slag upptaga nedre våningen af de dessa gator omgifvande husen, under det
öfre våningen, med sina öfver gatan utskjutande balkonger och gröna jalusier, är afsedd att bebos.

Den som varit van vid folklifvet i andra sydamerikanska städer skall snart märka den brist
på negrer och färgadt folk, som råder här. Detta kommer sig af, att Chili ej varit någon slafstat, i
hvilket afseende det troligen står ensamt ibland alla Spaniens f. d. provinser i Amerika. Men
det är på samma gång befriadt ifrån denna befolkning af svarta lättingar, som i närvarande stund
öfversvämma Perú och andra stater, och hvilka, återfallna i sitt ursprungliga råa tillstånd, sedan de
upphört att vara slafvar, gjort dessa länder mera till operationsplatser för desesperados än till
organiserade republiker.

Ej heller hade Chilis första nybyggare af nöden att undertrycka en talrik befolkning af
infödingar för att vinna terräng i landet, liksom Mexicos och Perús kolonister. Men äfven i detta
afseende tyckes det lyckliga Chili hafva företrädet framför de nämnda båda länderna, om man får tro att
det blott är en Nemesis, som binder dessas lycka.

Om man följer »Calle del Cabo» anländer man till »Plaza de la Victoria», en öppen plats med
en springbrunn i midten och unga trädplanteringar deromkring. Man befinner sig nu i det nya
Valparaiso eller »Almendral», som det kallas. Denna stadsdel med sina breda gator och rätvinkliga qvarter
har något mera af den genuina spansk-amerikanska stilen än den äldre, vestra delen. Vid Plazan
ligga teatern och katedralen. Den förra är en större träbyggnad, som ej är anmärkningsvärd på
något sätt, och den sednare en gammal byggnad i rococostil, med två torn, såsom man finner de flesta
kyrkobyggnader i det romersk-katolska Amerika.

Alla Valparaisos byggnader äro låga. Blott ett fåtal har två våningar, eller derutöfver.
Härigenom emotstå byggnaderna bättre verkningarna af de jordbäfningar, som så ofta inträffa på
denna kust. Som sten likväl vore en olämplig byggnadsmateriel under sådana förhållanden och trä är
en sällsynt vara, begagnas ett slags murbruk, som kallas »adobe». Detta består af en blandning af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Sep 21 12:42:10 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0030.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free