- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
26

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lerjord och grus, hvilket hvarftals pålagdt bildar husens väggar och blifver, sedan det torkat, en seg
och fast massa, som i allmänhet visat sig kunna emotstå jordskalfven. Likväl skulle denna materiel
ej duga länge i ett land, der det regnar mer än här, ty adoben emotstår ej vatten. Men de törstiga
Anderna hafva nu en gång för alla dragit försorg om, att det amerikanska kustlandet vester om
desamma är i det närmaste befriadt ifrån denna vattningsprocess, och derför äro adohe-hus ganska
varaktiga både i öfre Chili och de nordligare provinserna, men söderut duga de icke.

Om man undantager ett par privata trädgårdar i östra delen af staden, hvilka tidtals äro
upplåtna åt allmänheten, eger Valparaiso ingen enda offentlig promenadplats af detta slag, som under
namn af alameda, paseo eller esplanad eljest äro ett lika nödvändigt bihang till en spansk eller
spansk-amerikansk stad som katedralen, fängelset eller guvernörshuset. Stadens gator äro sålunda
de enda promenadplatserna här och förete verkligen, såsom sådana, något lif emellan kl. 7 och 8 på
aftonen. Men vill man träffa Valparaisos invånare denna tiden på dagen, så är det dock säkrast
att uppsöka dem i deras hem. Dessa äro städse öppna för främlingen, och det behöfves knappast en
introduktion för att denna skall åtföljas af »mi casa y todo lo que en ella hay, està á la dispocicion
de Ustéd», — mitt hus, med allt hvad deruti är, står till er tjenst —, ett vanligt spanskt
artighetsuttryck, som väl icke alldeles får tagas efter orden, men som alltid betyder, att man är hjertligt
välkommen. Har man sålunda profiterat af inbjudningen i en chilensk familj, är man snart, om man
så behagar, »amigo de la casa» — vän af familjen — och kan komma dit eller gå sin väg när man vill.

»Tertulia» kallas en sådan liten soirée, då husets vänner samlas objudna för att under samtal
och skämt fördrifva en stund och härvidlag liksom vid allt hvad man företager sig i en
sydamerikansk salong, utgöra damerna det ledande elementet samt draga i synnerhet försorg om att
underhålla en främling, denna må nu vara hemma i spanska språket eller ej. Det är dock nästan
omöjligt att vistas någon längre tid i Sydamerika utan att mer eller mindre sätta sig in i spanskan,
detta vackra språk, som ännu på denna sidan Atlanten, ehuru till formen något förändradt,
bibehåller hela den välljudande klang, som utmärker moderlandets dialekt. Att ljudet deraf ännu mer
smeker örat, då det kommer från en ung dams mun, faller af sig sjelft, och chilenskan har vunnit en
viss ryktbarhet för det tålamod och den osparda möda hon använder att lära främlingen sitt språk,
så att denne skulle i sanning kunna anses ganska oläraktig, om han icke under kortare tid, än hvad
som under andra förhållanden kunde vara fallet, vore i stånd att på temligen god spanska uttrycka
sin erkänsla för läromästaren. Samtal och skämt brista emellertid aldrig på en tertulia, och behöfves
någon gång omvexling, så slås blott pianot upp, och man kan vara säker på att alltid finna någon
person i sällskapet redo att föredraga ett pianostycke eller en visa, och detta så musikaliskt, som man
kan vänta sig det bland ett folk, der musiken ännu anses såsom det språk, hvarmed alla hjertats
tankar bäst låta tolka sig. Är sällskapet stort nog, så föreslås kanske äfven en dans, hvilket nöje
chilenskan med förtjusning hängifver sig åt.

Här liksom öfverallt i södern dansar man på mattor och så långsamt, att det äfven blir en
möjlighet för den dansande att utveckla den grace, som helt säkert ursprungligen varit idéen med
detta nöje, hvilket tyvärr i de flesta andra länder numera ej är annat än ett tungt vandrande fram
och åter efter några öfverenskomna, äfven för den mest inskränkte, lättfattliga regler eller en vild
jagt, hvarunder hvar och en söker att så fort som möjligt och i mer eller mindre god takt forcera
sin väg ifrån ena ändan af ett rum till den andra, med en ifver, som skulle vara prisvärd, om den
ledde till något annat resultat, än en svettig panna och en inre tillfredsställelse öfver den lyckade
kraftansträngningen.

Ej heller samlas man i Chili — och detta kan tillämpas på hela Sydamerika — för att njuta
af en riklig välfägnad, då man vill roa sig. En kopp thé, eller »mate», med några sötsaker under
den varma årstiden, eller ett glas piscopunsch under vintern, då det kan vara ganska kyligt äfven
här, är allt. Denna sednare dryck, som är mycket vanlig öfver hela Chili, är en svag blandning af
»pisco», ett slags inhemsk genever, varmt vatten och skifvor af den gröna citronen. Det vanligaste
sättet att servera densamma är uti ett stort dricksglas, som vandrar ifrån mun till mun, såväl bland

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Sep 21 12:42:10 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0031.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free