- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
27

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

damer som herrar, och det skall anses ligga ett slags heder uti att derunder få emottaga glaset, sedan
någon ung skönhet nyss läppjat derur.

Så enkla dessa små samqväm äro, bidraga de likväl i hög grad att utveckla umgängeslifvet
och bibehålla en gästfrihet, som kanske i längden skulle upphöra att finnas till under ett sådant tryck
af ceremonier och ståt, som vanligen åtföljer ett samqväm i Europa.

Det var förr ett bruk i hela Sydamerika, och är så ännu i städerna inne i landet, för familjerna
och i synnerhet för de unga damerna, att sitta så att säga på exposition i fönstren om aftnarna
före och under den sedvanliga promenadtiden, som är omkring kl. 7. Bättre tillfälle än då kunde
ingen främling hafva att få en öfversigt öfver samhällets sköna verld, som allsicke drog i betänkande
att visa sig på det fördelaktigaste sätt för den förbipasserande. Men metoden hade ännu en annan
fördel med sig, ty om man ville hedra sina bekantskaper med ett besök, men ej hade tid eller lust
att stiga in, så gick det lika bra för sig att ställa sig på gatan, med armbågarna i det vanligen lågt
belägna fönstret och meddela sig igenom dess grönmålade jerngaller med husets invånare. De flesta
bottenvåningar i Valparaiso äro numera förvandlade till butiker, och det är blott i de aflägsnare
stadsdelarna eller på landet, hvars invånare i de flesta fall bo i husens undre våningar, som det
gamla bruket återfinnes.

Några få mil in i landet, ej långt från jernvägslinien, ligger den lilla staden Limache, hvarest
de flesta af Valparaisos invånare hafva sina sommarnöjen. Vägen ifrån jernvägsstationen leder
emellan höga stängsel af adobe, eller trävirke, inneslutande yppiga planteringar af vin, mais och andra
sädesslag, här och der afbrutna af poppeldungar eller grupper af lummig tårpil, de vanligaste af Chilis
trädslag. Staden har blott en enda bred och rak gata och denna slutar med en liten alameda [1]. De
omgifvande husen äro låga, men snygga och se särdeles inbjudande ut med sina gröna jalusier af
rankor, beskuggade »patios» och innanför liggande träd och vingårdar. Hela det lilla samhället har ett
utseende af lugn och trefnad och hvarje främling, som besöker Valparaiso, bör, om han kan, göra en
visit i Limache.

Men vill man icke begagna sig af jernväg för att komma utom staden, så måste man beqväma
sig till att företaga utfärden på hästryggen, ty alla landsvägar äro, ehuru breda, ytterst obeqväma samt
leda öfver backar och längs branter, som om de blifvit utlagda på måfå och utan annan plan än att
så mycket som möjligt följa fogelvägen. Utflygter längs desamma äro likväl icke utan sitt intresse.
Vi företogo en dag en sådan till »Viña del Mar», den förr nämda lilla staden, som ligger invid
kusten, omkring fyra mil norr om Valparaiso. Vi behöfde aldrig taga miste om vägen, ty den
markerades så långt ögat nådde öfver kullar och dälder af ett skyhögt dammoln, upprördt af karavaner
af tungt belastade packvagnar, som dragas af ända till fem par oxar eller mulor, eller af
deremellan framsprängande ryttare i gauchokostym, som trafikerade densamma. En smutsbrun färgton låg
öfver hela taflan, som, ehuru liflig och egendomlig, likväl var allt utom vacker, åtminstone vid
dagsljus. Sedan vi passerat en liten förstad af usla adobebyggnader, följde vi några förut passerande
ryttares exempel och lemnade vägen för att på vederbörligt afstånd ifrån densamma fortsätta färden.
Den enda vegetation, som här och der syntes på de om vulkanisk natur vittnande bergen, voro några
neddammade buskväxter samt här och der tjockbladiga agaves och cactéer. Stora pimpstensblock
hängde öfver de vid föregående jordbäfningar uppkomna »quebradas», eller remnor, hvilka på några
ställen tycktes vara bottenlösa och som skulle göra det ganska äfventyrligt att nattetid färdas utom
vägen. Men i ett par små dälder, som vi passerade och hvilka visade spår af vattendrag, syntes
deremot vegetationen ganska rik. Der förekommo utom vinfält och vanliga fruktträd både palmer och
bananer, och de vackraste blommor höljde ängarne. I hvarje sådan dalgång syntes bland de låga
lerhyddorna en med namnet »posada», eller utvärdshus, måladt på en skylt. En dylik posada är ibland
de mest primitiva boningar man kan se bland civiliserade menniskor. Trenne väggar af adobe eller
i brist derpå af hopflätade qvistar, täckta med ett af vinrankor sammanflätadt tak, utgöra byggnaden.


[1] Alameda var ursprungligen den spanska benämningen på en med popplar planterad promenadplats. Numera är
dock namnet utsträckt till promenadplatser äfven af annan beskaffenhet. Alamo betyder på spanska poppel.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0032.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free