- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
28

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

En vid densammas ingång uppmurad, kupolformig eldstad utgör köket, hvarest den solbrända señoran
tillreder sina läckerheter af »olla podrida», eller »casuela» åt sina gäster. Som likväl dessa sednare i
allmänhet syntes bestå af personer med mindre tilldragande utseende och vi för öfrigt icke hade några
skäl att närma oss dessa usla nästen, blefvo vi ej i tillfälle att taga någon närmare notis om dem,
men de anträffas öfverallt längs landsvägarna i Chili och tyckas vara för dess vägfarande
landtbefolkning, hvad ett karavanserai är för araben, eller — bykrogen för formannen i den europeiska nordens
bygder. Viña del Mar är i sig sjelft blott en större by med många »posadas», en »pulperia», —
offentligt matställe —, och en stor plan, der man tämjer hästar. Långa alléer af jättehöga popplar
utgrena sig härifrån till landet i alla riktningar och mildra till en del det sterila utseendet af de
omgifvande sandfälten. Nästan hela Viña del Mar tillhör en enda person, en fransman, som bebor ett
vackert landställe i närheten.

Efter en promenad längs sjöstranden, som är garnerad med vrak af fartyg, hvilka drifvit i land
här under vinterstormarna, samt en på hästryggen tagen förfriskning af manzanas och drufvor, vände
vi åter till Valparaiso, dit vi anlände i solnedgången. I förstädernas öppna hyddor syntes familjerna
samlade för att förlusta sig efter dagens arbeten, och här och der syntes »samacuecan», Chilis
nationaldans, i gång efter musik af guitarr och castagnetter, eller i brist derpå efter sång och handklappningar.

Samacuecan är ett slags bolero med en något indiansk anstrykning, som dansas, ehuru kanske
under olika namn, af landtbefolkningen i hela Sydamerika. En gosse och en flicka, eller en »macho»
och en »macha», som de kallas på landsbygden i Chili, liksom bland Andalusiens ziguenare, figurera
emot hvarandra, svängande en näsduk i den höjda högra handen, under det åskådarne sluta en cirkel
omkring dem. Musiken utföres vanligen af qvinnor, som sitta på marken, och alla närvarande
sjunga till guitarraccompagnement samt klappa händerna i takt med dansen och slamret af
dansörens sporrar.

Somliga af dessa samacueca-melodier — och hvarje distrikt, hvarje stad eller by har sin
egen — äro stundom ganska melodiösa samt vittna om musikalisk uppfattning hos befolkningen.
Till och med orden, som ofta författas för tillfället, tillkännagifva, ehuru puerila till sitt innehåll,
vissa poetiska anlag, åtminstone så länge ämnet handlar om kärlek, hvilket alltid är händelsen med
samacuecan. Se här några stanzas som prof på ett par hvilka vi ofta hörde i Valparaisos omgifningar:

        

Una avecilla en el bosque,
Casi muerto de dolor
Se lamentaba y decia,
Que caro cuesta el amor!

Avecilla que vueles
Sin esperanzas;
Venid, ceoremos juntos
Nuestras desgracias.

Si la mar fuera de tinto
I de papel fuera el cielo.
No alcanzaria á escribirte
Lo mucho que yo te quiero.

Antenoche soñé un sueño
Que dos negros me mataban.
I eran tus hermosos ojos,
Que enojados me miraban.


Eller efter orden öfversatt på svenska:
En liten fogel i skogen,
Halfdöd af smärta,
Beklagade sig och sade:
Hvilka bekymmer kostar ej kärleken!

Lilla fogel, som flyger
Utan hopp,
Kom, låtom oss tillsammans begråta
Våra sorger.

Om hafvet vore bläck
Och himlen vore af papper,
Så försloge det ej att tillskrifva dig,
Huru mycket jag älskar dig.

Jag drömde en dröm i natt,
Att trenne »svarta» dödade mig;
Och de voro dina vackra ögon,
Som vredgade sågo på mig.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0033.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free