Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien / 29 (1872) Author: Adolf Ekelöf Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Unos ojitos, que vi, Tan lindos, claros i bellos; Ellos se burlan de mi, I yo me muero por ellos. Negrito, quando podremos Vernos á solas las dos, Para darte a conocer, Lo que padezco por vos.

Ett par små ögon som jag såg Så fullkomliga, så strålande, så sköna; De drifva gäck med mig Och jag, jag dör för dem. Olycklige, när skola vi två Kunna se hvarandra i ensamhet, Att jag må kunna låta dig veta Hvad jag lider för dig.

Sådan är stilen i alla dessa samucuecas, liksom äfven i Chilis »Canciones Nacionales» eller
folkvisor, som man stundom får höra inne i landet. Men Chili har äfven sina verkliga poeter och
bland dessa Ercilla, hvars verk »Araucania» anses stå mycket högt inom den spanska litteraturen. I
bunden stil skildrar han Araucanien och dess tappra infödingar samt deras lif och strider, men hans
verk äro föga kända i Europa.

Vi nämde, att vägarna omkring Valparaiso äro obeqväma. Detta gäller likväl icke om den
stora och dyrbara landsväg, »el camino nuevo», som går i sydostlig rigtning från staden. Den är med
mycken kostnad nyligen anlagd i zigzag längs branterna af de söder om staden liggande höjderna i
stället för den tvärs öfver desamma dragna gamla vägen. Sedan man tillryggalagt ett par mil längs
densamma uppnår man »la Plancilla», en vidsträckt slätt, som af här boende engelsmän användes till
bana för deras nationela »sports», hvilka Albions söner söka uppehålla med lika mycket intresse här
som i moderlandet. Begifver man sig sedan ifrån Plancillan till de direkte ofvanför staden belägna
bergen, hvarest en signalstation är belägen, har man ett vidsträckt fogelperspektiv öfver hela hamnen
och staden. Denna sednare ligger då nästan under ens fötter, och ifrån denna punkt sedd tager sig
Valparaiso ovilkorligen bäst ut. Det är också hit man bör gå tidigt någon klar morgonstund, om
man vill göra sig detta besvär för att, innan den vanliga förmiddagsdimman lägrar sig öfver
landskapet, få njuta af en skymt af Cordillerans toppar.

Märkvärdigt nog äro nätterna den klaraste delen af dygnet på denna kust. Ingenting kan
öfverträffa stjernornas glans och skönhet inom Valparaisos horisont, och månen har samma
silfverhvita sken som inom tropikerna. Deremot äro dagarna oftast oklara, och några mil utanför kusten
ligger nästan alltid under förmiddagen en tät dimma öfver vattnet.

Ett par veckor efter vår ankomst till Valparaiso inträffade ett af de vanliga jordskalfven, hvilka
bruka vara tätare denna årstid än någon annan. Vi voro på besök hos en chilensk familj i staden
kl. 2 på eftermiddagen, då den första stöten märktes. Den var så stark, att möblerna rubbades och
glasen klingade på bordet. Det var förvånande att se den häpnad och rädsla, som härvid bemäktigade
sig de infödda, hvilka alla rusade till dörröppningarna för att söka skydd der, i händelse huset skulle
falla in, ty i allmänhet anses dörröppningarna vara byggnadens fastaste delar. Utkomna på gatan,
funno vi denna fullpackad med folk, som sedan på flere timmar ej vågade sig in i sina hus af
fruktan att stöten skulle förnyas med mera våldsamhet än förut. Detta inträffade också kl. 10 på aftonen,
men förorsakade ej heller då någon skada i staden. Ute på redden kändes skakningen tydligt
ombord, och ett doft buller hördes samtidigt, liksom då man ifrån någon plats akterut på ett större
skepp hör en ketting stickas för-ut. Ett par minuter efter stöten gjorde sjön ovanligt häftiga
bränningar emot klipporna på stranden, och till och med Zealous, stor och tung som hon var, rullade
rätt märkbart, ehuru ingen synbar rörelse på vattnet bemärktes i hennes närhet.

Få tilldragelser i naturen lemnar ett varaktigare intryck efter sig hos den, som erfarit
detsamma, än ett jordskalf. När man känner jorden, hvilken man varit van att ifrån barndomen
betrakta såsom det solidaste af allt, gunga som ett tunnt skal under fötterna och rubba menniskans
uppförda verk, är man nästan färdig att förlora förtroendet för den makt vårt slägte vill tillerkänna
sig. Detta förklarar äfven den panique, som, hvarje gång en ny jordstöt inträffar, öfverväldigar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>