- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
32

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

underrättad härom, anhöllo dess invånare om tid att förflytta sin egendom och sig sjelfva ur staden,
och Nuñez gaf dem 14 dagar härtill. Då säges det, att engelske amiralen Denman, hvars flagg blåste
på fregatten Sutlej, vid ett tillfälle skulle hafva officielt yttrat, att så länge han låge i hamnen, skulle
han icke tillåta något bombardement. Hvad makt han hade att yttra detta, lär ej hafva varit någon
lätt sak för honom att förklara efteråt, isynnerhet som han endast hade tre mindre fartyg hos sig
för tillfället och intet af dessa var pansarfartyg, men följden blef att Valparaisos invånare, som
förmodligen ansågo sig hafva skäl att lita på engelsmannens maktspråk, ännu på trettonde dagen
icke vidtagit några åtgärder till sin räddning. När emellertid Nuñez befanns vara fast i sitt beslut,
återstod intet annat, än att genom ytterligare petitionerande söka förlängning på beredelsetiden, och
med konsulers och främmande amiralers biträde bevektes Nuñez att gifva staden ytterligare tre dagars
ro, isynnerhet som de ofantliga varulagren i tullhuset till största delen tillhörde utländingar och icke
chilener. Och Nuñez gick ändå längre. Han besvarade allahanda frågor rörande det tillämnade
bombardementet samt förklarade öppet, att han skulle söka verkställa detsamma så lindrigt som möjligt.
Programmet lydde: Kl. 8 på morgonen lossas ett löst skott från flaggskeppet såsom varning för
stadens invånare att draga sig undan. Kl. 9 på slaget börjar beskjutningen, hvilken fortfar så länge
spanska flaggan blåser från Villa de Madrids storrå. Endast tullhuset, Intendencian och järnvägen
komma att beskjutas. Alla handelsfartygen bortbogseras af spanska båtar till en annan del af
redden för att vara i säkerhet och de flytande dockorna sättas under vatten.

Nu började ett lif i staden. Jernvägen till Santiago stäldes till stadens disposition, och allt
hvad dragare och bärare hette sattes i verket för transporten. Trängseln på gatorna lär hafva varit
så stark, att stundom ända till fyra timmar användes till en enda transport från tullhuset till
jernvägsstationen, en knapp half svensk mil. Sålunda fortgick arbetet natt och dag, ända till den utsatta
dagen, då det på programmet annonserade skottet mycket riktigt dundrade på slaget 8. Icke ens
hälften af tullhusets och boningshusens effekter voro likväl ännu utflyttade, och det var i anledning
häraf, som den amerikanske amiralen ytterligare skulle hafva gjort Nuñez ett besök. Deras samtal
vid detta tillfälle var, ehuru kort, ganska karakteristiskt för båda parterna och fanns någon tid
derefter återgifvet i en af stadens tidningar, som äfven får svara för sanningen af det följande:

Amerikanske amiralen: »Tänker ni då verkligen att bombardera staden?»

Nuñez: »Ja det gör jag. Tänker ni hindra mig?»

Amerikanske amiralen: »Jag skulle nästan vilja — —».

Nuñez: »Godt, sir. Ni kan försöka, om ni vill. Jag måste i alla fall bombardera Valparaiso. Se här äro mina order».

Amerikanske amiralen: »You talk like a man sir. I wish you good morning».

Och så slutades denna demonstration. En stund sednare voro de amerikanska örlogsfartygen
på väg emot bakgrunden för att vara ur vägen för elden.

Kl. half 9 kom sista tåget ifrån Santiago med alla dess brandkårer, och kl. 10 minuter före 9
lemnade det sista tåget Valparaiso. Staden var nu tyst som en graf. Nästan alla dess invånare
hade flyktat ur densamma, och alla, som icke begifvit sig af per jernväg, hade samlat sig på höjderna
framför Playancan, hvarest de voro utom skotthåll för spanjorernes kanoner, men på samma gång
hade god utsigt öfver bombardementet. Pompiererne med sin redskap voro uppstälda här och der i
staden bakom betäckningar, och några kompanier chilenska soldater postade vid förstäderna för att
hindra folk att intränga under beskjutningen.

Slutligen slog klockan nio. Spanska flaggen gick upp under »Villa de Madrids» storrå, och i
samma ögonblick dånade första skottet ifrån »Numancia». Härpå fortsattes elden längs hela linien af
den i kölvattensordning formerade eskadern, som under fortsatt skjutning avancerade fram och åter
under staden, ledd af signalerna från flaggskeppet, som låg stilla i hamnens midt. Bombardementet
skulle enligt löfte upphöra, så snart tullhuset blifvit skjutet i brand. Detta inträffade kl. 12, då äfven
spanska flaggan försvann ifrån flaggskeppets storrå och eskaderns eld upphörde.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0037.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free