- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
40

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

försvinna ur sigte. Den gamle mannen korsar sig, bockar sig för oss och går sin väg. Har han
kanske en dotter innanför?

Slutligen utträder »el cura de Santa Ana» till hvilken vi erhållit ett slags introduktionskort för
att få se klostret. Han är en man på femtiotalet, groflemmad, med rena drag och rosiga kinder samt
bär utseende af att i allo vara en »caballero». Han helsar vänligt på oss samt förklarar småleende,
att han antager, det vi ej äro komna att se nunnornas kloster, utan endast munkarnes, emedan det
förra aldrig öppnas för främlingar. Vi föras till en klumpig dörr, som leder ut ifrån det motsatta
hörnet af den stenlagda förstugan. Efter ett slag på densamma höres bullret af fråndragna riglar
ock skramlet af kedjor, hvarpå dörren öppnas. Munkarne tyckas vara lika väl vaktade som nunnorna.

Vi inträdde med kuratorn och San Geronimos tunga dörr slöt sig bakom oss med ett graflikt
ljud. För ett ögonblick var det nästan, som om vi erforo, huru det måste kännas för dem, som höra
dörren stängas med ett fullt medvetande, att den aldrig skall åter öppnas för dem, hvarken såsom
lefvande eller döda. Vi kommo in i en trång stenlagd gång, lång, fuktig och mörk, utan annan
upplysning än en horisontel ljusstrimma, som sköt in från den öppna borggården. Inkomna från det
klara dagsljuset, voro vi för ett ögonblick så bländade, att vi icke upptäckte skepnaderna af åtta
eller tio svartklädda munkar i vår närhet, förrän kuratorns röst tillkännagaf, att främlingar brukade
gifva en allmosa, innan de inträdde i helgedomen. Vi stoppade ett mynt i handen på den närmaste
af de tiggande bröderna och påskyndade våra steg genom den otrefliga korridoren.

En minut sednare befunno vi oss på klostrets yttre borggård, som var omgifven af en bred,
morisk arkad. I dess center stod en fontän, omgifven af blomstergrupper, der första platsen upptogs
af rosor, denna växt hvaraf intet annat land kan uppvisa sådan mångfald och rikedom som Perú.
Under arkadernas bågar hängde här och der burar med kanariefoglar, hvilka qvittrade och sjöngo i
glad samklang med det melodiska sorlet af fontänens vatten. Innanför arkaderna, hvilkas tak
utgjordes af en i brokiga färger målad, egendomlig arabesk af träsnideri, öppnade sig en rad af enkla
dörrar, hvilka ledde in till munkarnes celler. Emellan och öfver dörrarna hängde målningar af olika
ålder och värde, hvilka framställde, huru döda väcktes till lif, sårade läktes, sjuka botades och de
borttappade återfunnos — allt genom »San Geronimo». Vår önskan att få blicka in i cellerna samt
skåda det rum, hvarest klostrets reliker och skatter förvarades, vägrades artigt, men vi upplystes, att
om vi uppsökte en i klostret boende »Inglez» — förmodligen en irländare —, hvilken var rektor eller
något dylikt, så skulle denne beskrifva för oss hvad vi såsom främlingar ej fingo skåda. Vår kurator
lemnade oss nu med några ursäkter i ett par munkars vård, hvarefter vi förfogade oss till den
förmente engelsmannens boning, dit vi anlände efter en lång promenad igenom hvalf, korridorer och
tomma salar. Sedan vi en half timme fått vänta utanför dennes dörr, hvarunder vi tydligt kunde höra
en vresig konversation emellan herr rektorn sjelf och hans dräng, blefvo vi afspisade med ett »no
estó en casa» — han är icke hemma — hvarpå vi beredde oss att lemna klostret. Vi erbjödos
visserligen att få bese dess »colegios» och »lazarettos» samt andra barmhertighetsinrättningar inom dess
murar, men vi hade redan tillbragt för lång tid här och erforo dessutom ett starkt begär att åter
komma ut i det fria från detta graflika fängelse.

Under vägen ut gjorde sig Padre Rafaelo, en af munkarne, all möjlig möda att förklara att de
voro »muy pobres» — mycket fattiga — nu för tiden, sedan regeringen undan för undan plockat af dem
deras fordna skatter. Kanske hade de goda skäl att icke visa sin skattkammare för främlingar. Men
det var ej förrän vi pungat ut med ännu en »peso suave», d. ä. en »mjuk dollar», — som man kallar
ett gammalt, ännu gängse silfvermynt af en half »solis» värde — som vi blefvo utsläppta, ehuru vi då
tillätos gå under välsignelser både på spanska och latin.

Ifrån denna egentligen sämre del af staden begåfvo vi oss åter till »Plazan», hvilken nu, sedan
mörkret inbrutit, framtedde en liflig anblick. Torget hvimlade af menniskor, som kommit ut att enligt
gammal vana njuta af aftonens svalka i det fria samt dessutom för att beskåda en storartad
procession med Santa Rosas beläte, som under aftonens lopp skulle utgå ifrån katedralen och genomvandra
stadens gator.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0047.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free