- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
42

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lemnande efter sig ett namn af ödmjukhet, tålamod, barmhertighet och goda gerningar, som tillvann
henne allmän vördnad och förmådde prester och folk, kyrka och stat, erkebiskop och vice-konung att
i Rom anhålla om äran för henne att blifva kanoniserad. Det berättas, att, när hennes förtjenster och
anspråk blefvo framstälda för påfven, denne skall hafva utropat: »En jungfru i Lima! Jag skulle
förr hafva väntat mig ett skyfall af rosor från himlen än att i Amerika finna en »criolla» så dygdig
och helig». I samma ögonblick — så berättas det — öppnade sig taket, och påfven fann sig
nedsjunken till knä i himmelska rosor. Han begrep underverkets betydelse, och år 1671, eller 50 år efter
Lima-jungfruns död, blef hon kanoniserad och förklarad för »patrona», ej blott för sin födelsestad,
utan ock, som vi förut nämnt, öfver hela Sydamerika.

Nu måste det anmärkas, att vid alla vigtigare »fiestas», såsom till exempel denna, företaga
Limas helgon promenader och helsa på hvarandra. San Pedro gör stundom visit hos San Augustin
och dröjer kanske natten öfver med honom i hans eget tempel, hvarest helgonen då placeras ett på
hvarje sida om det stora altaret med ansigtena vända emot hvarandra. Det berättas äfven, att man
brukar lägga bröd och vin på ett bord emellan dem, så att gästfrihetens pligter ej må anses
försummade under den långa natten.

Santa Rosa är oaktadt sin helighet icke mindre sällskaplig än de andra och helsar alltid på
sina systrar, när festdagen kommer. Hennes marschruta tillkännagifves då på förhand, så att hvar
och en må kunna skaffa sig en plats på gata, tak eller balkong för att få en skymt af patronan.

På slaget klockan 7 denna afton tillkännagåfvo klockorna i alla stadens kyrkor samt en generalsalva
från ett regimente soldater, som var uppstäldt på plazan, att helgonet hade satt sig i väg. Den
gladare musiken från torget tystnade, och ett slags »marcia funebre» uppstämdes från en annan,
utanför katedralen stående musikkår. Plötsligen öppnades katedralens stora hvalfportar, och ett haf af
ljus utströmmade från dess inre öfver den på torget samlade menigheten, som mangrant föll på knä.
Nu utträdde processionen. Först kom en trupp soldater, och efter dessa ordnade sig musikkåren.
Derpå följde en massa af prester, korgossar och andra kyrkans tjenare med stafvar, rökelsekärl och
långa vaxljus, och i midten af denna oordnade, höljande massa höjde sig en ställning, som uppbar
bilden af alla amerikanares skyddspatronessa, vaggande och gungande som ett skepp på ett
stormigt haf.

Intet tyckes vara omöjligare för dessa hispano-amerikanare än att hålla tillsammans i något
liknande en ordnad procession, det vill säga att bibehålla led och rättning samt jemna steg efter
musikens takt. Santa Rosa-processionen var icke något undantag ifrån denna regel och företedde från
början till slut denna villervalla, som karakteriserar alla slags processioner, verldsliga eller religiösa,
som man ser i Lima, Guatemala eller på andra ställen.

Men den först så andäktigt knäböjande folkmassan stod ej länge ut med sin antagna ödmjuka
ställning. Hufvud efter hufvud började sticka upp, och processionens sista led hade knappast lemnat
kyrkan, förrän alla åter voro på benen. Vid torgets andra ända var upprest en hög ställning af
stänger, någonting midt emellan en kinesisk pagoda och en götisk kyrka, och hvilken vi snart funno
utgöra en konstig »feu d’artifice», förenad medelst stubintrådar med en mängd brokiga pappersglober,
upphängda på ett tåg emellan tvenne stolpar. Så snart processionen anländt dit, stannade densamma.
Den chino-göthiska byggnaden påtändes, och nu började ett öfverljudt fräsande och smällande,
ackompagneradt af folkets skrik och rop, ty något »hurra» finnes icke i spanskan, samt ett smattrande af
»cohitas» — ett slags »kinesiska smällare» — hvilka af pojkar utdelades till menigheten, som påtände
dem med sina cigarrer. En tjock rök utgick från fyrverkeriet och gaf, tillsammans med de i luften
likt raketer flygande »smällarne», åt hela uppträdet en prägel, som påminte om gatustrid, så att en
derpå oförberedd främling helt säkert skulle trott sig hafva ett folkupplopp för ögonen i denna de
täta revolutionernas stad.

Men festen var ännu ej slut. Knappt hade det första fyrverkeriet sprakat och smält ut,
qvarlemnande en tom ram af brända stänger, som några negrer genast syntes bära bort, och processionen
avancerat midt under pappersgloberna, förrän dessa plötsligen exploderade med en stark smäll,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0051.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free