Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med att antaga som en naturlig sak, att den är god nog för »el pueblo», folket, för hvilket den likväl
är blott ett sken, en urskuld, en tröst, eller hvad man för öfrigt må kalla det, men icke något
moraliskt stöd.
Den kyrkliga maktens aftagande i Lima, efter republikens frigörelse från Spanien, kan blott
ofullständigt uppfattas. Men som faktum må nämnas, att sedan denna tid tio munk- och nunnekloster
med tillhörande egendom af en million piasters värde blifvit indragna och deras byggnader och tomter
använda till andra ändamål. Klostret »Guadelupe» har blifvit förvandladt till en högskola. Kollegiet
»San Marcos» har tagit i besittning större delen af klostret San Francisco, som var annex till
katedralen. San Carlos-kollegiet har intagit Jesuiter-kollegiets plats; »San Juan de Dios» är förvandladt
till jernvägsstation, och stadens förnämsta marknadsplats upptager det qvarter, hvarest S:ta
Catarina-klostret förut stod. Likväl har folkets bigotteri aftagit i större grad, än hvad dessa facta kunna
antyda, och äktenskap ingås numera emellan protestanter och katoliker proportionsvis lika ofta i Lima
som på någon annan plats på jorden. Erkebiskopen erkänner till och med formligen alla äktenskap,
som stadfästas af främmande sändebud, och såväl i Lima som i Callao finnas protestantiska kyrkor.
Men vi hafva redan länge nog sysselsatt oss med Limas kyrkliga angelägenheter, och många af
ställets öfriga förhållanden och egenheter återstå att vidröra.
I det vi derför lemna den långa processionen att fortsätta sin vandring genom trånga och
mörka gator till sin bestämmelseort, en kyrka i stadens vestra del, der Santa Rosa förmodligen
kommer att hvila ut öfver natten efter sin mödosamma promenad, återvända vi till plazan. Denna var nu
nästan folktom. En fuktig, kylig och tät mist hade på några få minuter lägrat sig öfver staden och
drifvit dess tunnklädda invånare och invånarinnor inomhus. Det var Limas »garrua», en för detta
ställe egendomlig dimma, som infunnit sig. Denna »garrua», som i sig sjelf icke är annat än ett fint
duggregn, ehuru Limas invånare sjelfva säga, att det aldrig regnar i deras stad, återkommer periodvis
hela året om och höljer då hela kustlandet för veckor och till och med för månader, hvarunder solen
blott då och då är synlig. Denna omständighet gör klimatet i och omkring Lima till det mest
tempererade man kan önska sig, men garruan sjelf är allt utom behaglig, när den är ymnig, hvilket nu
var händelsen. Ty följande morgon, då vi utkommo ur vårt hotell, voro gatorna redan klibbiga af
ett tunnt lager af upplöst dam och trottoarerna slippriga, som om de blifvit öfverdragna med talg.
Hotellets väggar dröpo af fukt, och möbler och mattor i bottenvåningen voro kantade med grönt och
gult mögel. Handdukar och lakan voro däfna, och till och med ett bläckhorn i vårt rum hade under
natten börjat skjuta yfviga skott af fjäderlika svampar. Lika angripna syntes dess infödda invånare.
Vår artige värd led af reumatism och fördömde garruan, som hvarje gång den kom skulle på detta
sätt påminna honom om hans ungdoms synder, och Juan och Antonia, ett par medlemmar af hotellets
»högre» tjenstepersonal, sutto på hvar sin sida om trappan med ombundna ansigten och klagade öfver
»dolores» i hvarje led. Sådana äro garruans verkningar, och likväl hörde vi här boende främlingar
prisa Limas luft som den herrligaste på jorden, men garruan måste icke då hafva tagits med i
räkningen. Funnes verkliga eldstäder i husen i Lima, så skulle likväl fuktens verkningar till någon del
kunna mildras, men det enda hittills gjorda försöket i den vägen inskränker sig till bruket af ett slags
fyrpanna, som uppfyller rummen med rök. Limas invånare hafva således att välja emellan att blifva
mosshöljda som en cypress i Missouri eller qväfda af kolsyregas. Intet under om den sista Incan
förundrades, då han hörde, att spanjorerne lagt sin hufvudstad vid stranden af Rimacfloden, på ett
ställe, som ångar af uppstigande dunster och hvarest den eljest så välgörande solen vägrar att lysa,
stundom under flere månader.
Denna garrua-dag var emellertid den 2 maj och en dag af lif och rörelse i Lima.
Kyrkklockorna kallade sedan tidigt på morgonen till fest, och trummor och hornsignaler ljödo från alla
kanter, sammankallande allt hvad militär hette att defilera för guvernören på plazan och sedan
begifva sig till Callao, ty der skulle de egentliga högtidligheterna taga sin början med ett låtsadt
upprepande af bombardementsdagens händelser. Emot middagen var mer än hälften af Limas befolkning
samlad i Callao, hvarest storartade tillrustningar hade blifvit gjorda. Gatorna voro sopade — och det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
