- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
55

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Uppe i kajutan hos amiralen äro chefen och flagglöjtnanten sjelfskrifna måltidsgäster, men
ofta äro äfven några af skeppets öfriga officerare inviterade dit, och när någon gång »the swedish
lieutenant» har den äran att tillhöra dessa, underlåter aldrig den artige värden att låta skålen för
»the Queen» åtföljas af en för »His Majesty, the King of Sweden and Norway», med nöje och
tacksamhet besvarad af dennes vid bordet representerade undersåte.

Middagsmåltiden betraktas hos engelsmännen, vare sig i land eller ombord, som ett slags högtid,
hvartill familjens medlemmar — och hvarje särskildt messlag ombord är ju på sitt sätt äfven en
familj — efter slutadt dagsarbete samlas för att under gemensamt intagande af dagens hufvudmål
samtala eller skämta öfver stundens händelser samt med iakttagande af en mild, all råhet bannlysande
etikett, vid hvilken äfven en främling snart skall vänja sig och finna sig väl, söka gifva betydelse åt
detta sköna ord »hem», som blott engelsmannen och hans stamförvandt, skandinaven, hafva förmånen
bland nationerna att äga i sina språk.

Efter middagen samlas man vanligen i grupper akterut på hytten, för att vid cigarren eller
pipan återupptaga middagens samtalsämnen och njuta af aftonens behag och svalka. Ty natten inom
tropiken har äfven ombord sin egendomliga tjusning. Orion och Södra korset täfla i glans med
hafvets fosfordjur, hvilka än likt blåa blixtar, än i hvitt skinande grupper upplysa kölvattnet, under det
kammen af hvarje brytande, liten våg skimrar, som vore den garnerad med briljanter. Men är
fullmånen uppe, så öfverstrålar han hela den öfriga herrligheten. Ingenstädes synes dess skifva större
eller försilfrar dess sken alla föremål mera än i dessa regioner, och det är blott motvilligt man
slutligen lemnar däcket och den herrliga naturen deruppe för att med några timmars hvila i kojen bereda
sig till nästa vakt.

Så går den ena dagen efter den andra. Alla äro hvarandra i hufvudsaken lika, och skeppet
ilar, pådrifvet af den jemna passaden, snabbt emot sitt mål. Men dag efter dag stiger temperaturen
något, under det solnedgångarna blifva allt praktfullare. Vi närma oss linien. Slutligen börjar
passaden aftaga i styrka och blifva ojemn. Blanka fläckar här och der på hafvet antyda vindstilla,
under det digra nimbusmoln långsamt torna upp sig vid horisonten än här än der. Atmosferen har
förlorat sin friskhet och värmen blifver tryckande. Vi äro inne i eqvatorial-stiltjen, eller dessa
»doldrums», som i gamla tider voro sjömännens förskräckelse, ty de fjettrade segelfartyget stundom i
veckor på samma plats, innan strömmen eller den obetydliga vind, som de oupphörliga störtregnen förde
med sig, tog det inom passadgränsen igen. Men på en nutidens ångare fruktar man ej stiltjen.
»Elda upp i maskin» heter det, och »beslå segel öfverallt». Man sträcker ett segel öfver hela däcket
för att skydda sig emot regnet och föraktar i förtröstan på sin kondenseringsapparat skyarnes vatten,
som förr hopsamlades med begärlighet af sjömännen, hvilka utan denna hjelp kanske skulle hafva
gått en säker död till mötes, af brist på drickbart vatten.

Dock är passerandet af »doldrums» ännu i dag mindre behagligt, ty hettan ifrån maskinen
tillsammans med den höga, yttre temperaturen och bristen på drag gör atmosferen tryckande, hvar
man än befinner sig. Emellan skyfallen kastar solen sina lodräta strålar från en klar himmel, och
en ganska kännbar dyning kommer skeppet att slänga på ett tröttande sätt. Men på ett par dygn
är hela detta bälte passeradt. En liten »karring» synes i öster. Den breder ut sig. Luften börjar
återtaga sin friskhet, och snart glider skeppet åter framåt under blotta segel.

Det är ett eget förhållande, att man här emellan de båda passaderna ofta får några dagars
sydvestlig vind. Detta är Maury’s sydvest-munson, som sträcker sig i ett smalt bälte ända ifrån
long. 120° vest. till Panama, men flyttar sig med passaden periodiskt åt norr och söder. Vi fingo
densamma ett par dagar efter passerandet af stiltjen, men sedan kom nordosten igen, friskare och
jemnare än någonsin, så att den 22 Juni voro vi på höjden af San Francisco. Här upphörde
passaden, och nästan samtidigt funno vi oss insvepta i den här på kusten vanligen rådande tjockan.
Slutligen hade vi under ånga så närmat oss till kusten, att vi i dagningen den 25 hörde
mistklockans ljud från Farallones-öarna, hvilkas höga, hvita klippor en stund derefter trädde fram ur

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Sep 21 12:42:10 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0064.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free