- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
59

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fötterna, synes trippa i berömvärd ifver att undgå den något närgångna mönstringen af en hop
örlogsmatroser, som nyss utkomna ur ett grog-shop börjat bestorma taket på en passerande omnibus för
att under en lustresa åt landet äfven der visa, att »Salamanderns gastar i dag fått ut sin aflöning».

Uti ingången till ett vexelkontor synas tvenne män, hvilka, att döma af deras högkragade
»digging-boots», deras solbrända drag och yfviga skägg, som på år och dag icke varit vidrördt af knif
eller sax, äro ifrån minorna nyss anlända guldgräfvare. De äro inbegripna i ett lifligt samtal på dålig
engelska med en tredje person, af en menniskoklass, som man dock minst af alla kunnat vänta att
finna här. Det är den österländske juden i sin svarta »fez» och långa »mufti», eller nattrock, af blått
tyg, men utan krage och med snäfva, broderade ärmar — alldeles samma typ som uppträder i sådan
mängd på Gibraltars, Smyrnas eller Alexandrias gator. Äfven judarne hafva funnit Gamla verlden
för trång för sin verksamhet, och massor af dem hafva under de sednare åren strömmat hit för att
under Förenta staternas fria institutioner utveckla det affärssinne, som utan tvifvel finnes i högre mått
nedlagdt hos denna menniskoras än hos någon annan. Och de hafva äfven lyckats häruti, ty Californiens
judar, ehuru jemförelsevis fåtaliga, ega nästan lika stor förmögenhet som alla de andra sekternas
representanter tillsammans derstädes.

Men nu samlas framför oss på trottoaren en skara män af alldeles främmande typ äfven för
den brådskande californiern. En och annan sådan dröjer ett ögonblick för att med en granskande
blick mönstra de ovanliga gästerna. De äro storväxta, och deras högt burna, välformade hufvuden
hafva ingen annan betäckning än en på dess midt konstrikt upplagd hårfläta. Deras drägt består för
öfrigt af en grå rock af bomullstyg, öppen kring den bara halsen och tillfästad kring lifvet medelst
ett brokigt sidenskärp, som är knutet med en ofantlig rosett baktill, åtsittande benkläder af
medeltidssnitt samt »europeiska» skodon. Under vecken af den vida rocken synas hos en och annan handtagen
af ett par svärd sticka fram, men den som tyckes vara gruppens hufvudman, till att döma af den
uppmärksamhet, som hans åtföljande landsmän samt ett par äldre officerare i Förenta staternas
uniform visa honom, är obeväpnad, och en tjenare håller en solfjäder af elfenben emellan solen och
hans ansigte. Vi upplysas om, att sällskapet är en japanesisk ambassad, som nyss återkommit hit
ifrån Washington, och att dess chef är en daimio, eller prins och slägting till Taikun. Det hviskas
om, att han för med sig hem en last modeller och ritningar till monitorer och grofva kanoner,
hvarmed Japans redan betydliga sjömakt är ämnad att förstärkas. Några af vår daimios följeslagare äro
studenter och ingeniörer, som på sin regerings bekostnad vistats här någon tid för att studera språk
och maskinbyggnad.

Dessa främlingar hade nu tagit sin tillflykt till trottoaren, lika mycket för att betrakta som
för att vara ur vägen för en afdelning »pompierer», som med spruta och tross i karrier stormade
gatan framåt. Det brinner någonstädes i staden, men en sådan omständighet är så vanlig här, att ingen
tyckes fästa uppmärksamhet dervid. Likväl ses några närstående amerikanare med sjelfbelåtet
småleende mönstra först den förbiilande truppen samt sedan oss, liksom ville de fråga: »Har ni väl en
sådan brandkår i edert land, då elden är lös?» Det var kanske lyckligt, åtminstone för den ene
främlingen, att frågan icke framstäldes och att den icke behöfde besvaras, ty svaret hade absolut blifvit
till skam för det land denne representerade.

Det är emellertid en nöjsam anblick att se en amerikansk »fire-brigade» på väg till en eldsvåda.
Först kommer den stora ångsprutan, dragen af två par hästar, hvarje dess del välbehållen och
skinande, som vore den ny, samt derofvanpå den gigantiska slangen uppskjuten, lik en väldig
Anacondaorm. Den af 20 till 30 man bestående betjeningen, alla i sin uniform af blankhattar och röda skjortor,
springer bredvid eller »hänger på», så godt de kunna. Derpå följa på särskilda vagnar stegar, segel,
pytsar och brandhakar m. m., samt sist i språngmarsch hela reserven af manskapet, hvilkas antal ökas
i hvarje nytt gathörn, som den passerar.

Liksom eldsvådorna äro ett ofta inträffande, men som det tyckes nödvändigt ondt i amerikanska
städer, så har man också vetat tillgripa de mest praktiska medel till eldens upptäckande och
släckande. Hvarje olika stadsdel har sitt eget spruthus, hvars ångspruta alltid, natt som dag, står

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Sep 21 12:42:10 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0068.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free