- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
77

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kännes kanske en nordlig fläkt, men äfven denna kommer torr och varm för denna latitud. Mättad af
vällukter från barrskogarna inne i landet, höljer den ofta landskapet i en genomskinlig dimma, hvilken
gifver deråt ett nästan tropiskt utseende. Likväl är värmen ännu icke tryckande. Detta inträffar icke
förr än i augusti och september, då bristen på regn blifver kännbar och middagshettan något
besvärlig. Men nätterna fortfara att vara svala, och deras dagg håller ännu växtligheten vid lif, då
hösten, eller den s. k. indianska sommaren, gör sitt inträde. Buskar och träd kläda sig då i
höstfärger och gifva denna fullmogna färgton åt det vackra landskapet, som naturvännen beundrar och
målarens pensel så ofta söker efterlikna.

Sådana äro, målade med korta drag, naturens och årstidernas vexlingar på Vancouvers ö samt
de föremål af intresse, som framställa sig för beundraren af naturens behag, då han beträder dess
jord. Hvad vi skulle önska att tillägga, har Vancouver sjelf sagt, då han i sin skildring af den
nyupptäckta ön yttrar: »Att beskrifva denna regions behag skall i en framtid blifva ett tacksamt arbete
för någon skicklig naturbeskrifvares penna. Klimatets renhet, de talrika, sköna landskapen och den
öfverflödande fruktbarheten behöfva blott riktas genom menniskors arbete med städer, hus och
byggnader, för att göra ön till det mest intagande land man kan tänka sig, under det dess inbyggares flit
skulle rikligen belönas af de skatter, som naturen här synes redo att skänka odlaren».

Åtta decennier hafva förflutit, sedan Vancouver yttrade detta, och en dag torde kanske äfven
den ö, som bär hans namn, komma att spela en framstående rol i civilisationens historia, fastän
dess ställning för närvarande är föga lofgifvande. Liksom de flesta andra nyupptäckta länder har
Vancouvers ö varit beroende af en mängd politiska omvexlingar, som försvagat dess kraft att utveckla
sig, och som ännu i denna stund torde vara ett hinder för all hastigare förkofran. Redan vid tiden
för dess upptäckande blef densamma ett trätofrö emellan England och Spanien, och krig hade så när
utbrutit emellan dessa båda makter vid frågan om besittningsrätten af ön. År 1788 hade nemligen
några engelska köpmän i Canton genom sina agenter köpt ett stycke land vid Nootka-sundet af
infödingarne, som på samma gång med öfliga ceremonier enligt deras bruk öfverläto herraväldet öfver
hela ön åt en af agenterne, en mr Meares. Bostäder och magasin upprättades kort derpå, hvilka
öfverlemnades i en höfdings vård, då mr Meares följande vinter företog en resa med sitt sällskap.
Härunder anlände en spansk officer med tvenne krigsskepp, samt tog ön i besittning såsom nyupptäckt.
Då Spaniens och Englands regeringar till följd häraf kommo i delo med hvarandra, utrustade den
sednare en flotta, hvilken åtgärd snart bragte Spanien till reson, och det var härpå som kapten
Vancouver utsändes från England för att återtaga besittningen af ön och undersöka densamma samt derefter
verkställa de maritima upptäckter i Stilla hafvet, som gjorde honom så ryktbar.

Ifrån denna period besöktes ön likväl hufvudsakligen endast af pelshandlare ända till år
1843, då de första nybyggarne kommo dit. Ett år derefter anlade Hudsons-Bay-kompaniet en skans
och ett faktori för sin pelshandel nära den plats, der staden Victoria nu står, samt ett annat dylikt
etablissement vid Fort Rupert i öns norra del, hvilket sednare är kompaniets enda depôt här numera.

År 1849 grundlades kolonien Victoria, och all möjlig uppmuntran gafs åt landtbruksidkande
emigranter att flytta dit. Blott få sådana infunno sig emellertid, och öns hvita befolkning tillväxte
endast långsamt, ända till dess tillvaron af guld i Fraserflodens bankar på den närbelägna kontinenten
blef känd. Då började folk strömma hit från alla kanter, liksom förr till Californien, och kapitalister,
guldgräfvare och lycksökare af alla slag skockade sig tillsammans vid denna nya skådeplats för deras
spekulationer, arbeten och äfventyr. Kolonien tillväxte hastigt och staden Victoria sprang upp liksom vidrörd
af en trollkarls hand. På ett år ökades antalet af dess invånare till 6,000, och i samma proportion
fortfor folk i fem års tid att strömma till guldminorna i Columbia, men alltjemt med Victoria till
hufvudstation. Kapitalen inom landet växte, och alla, till och med regeringens embetsmän, lemnade
sina förra yrken för att spekulera i guld. Det var ett nytt Californien, och mängden trodde, att det
skulle förblifva så. Men guldet började visa tecken till minskning, och slutligen blef bristen derpå så
stor, att arbetet vid minorna icke lönade sig längre. De som hade lyckats samla sig en förmögenhet
begåfvo sig då genast af, men många blefvo ruinerade genom den hastigt påkommande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0086.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free