- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
79

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

pelsverksbolagets hufvuddepôt, och ångare behöfva blott tre veckor till Japan. Öns läge, såväl som
dess klimat och resurser, äro sålunda väl egnade att en dag, då dess befolkning hunnit tillväxa, låta
densamma blifva, om icke just ett England vid Stilla hafvet, som sir Bulwer Lytton säger, så
åtminstone en rik sädesbod och en värdefull depôt för brittisk sjöfart och industri i dessa farvatten.

Förutom Victoria och Nanaimo finnes en mängd mindre städer och nybyggen på ön, hvilkens
hela södra och östra kuster kunna anses vara ockuperade af kolonister och under odling. Landets
inre är deremot knappast genomvandradt och ännu mindre undersökt. Dess urskogar och vilda natur
samt bristen på andra vägar än indianernes kryphål jemte infödingarnes egen tvetydiga hållning
hafva hittills afhållit både turister och ingeniörer från längre upptäcktsresor, men en större expedition
är ämnad att inom kort utrustas af regeringen för detta ändamål, och det är sålunda att hoppas, att
öns inre snart skall vara lika väl kändt, som dess kuster äro för närvarande.

Indianerne, hvilkas antal på ön uppskattas till omkring 18,000, utgöra ett miserabelt slägte,
hvilket missionärer och kolonister fåfängt ansträngt sig att bibringa något, som liknar sig till civilisation.
Nedlagdt på de unga skall detta arbete en dag utan tvifvel bära frukt, men af den nuvarande
fullvuxna generationen kan man icke vänta sig något resultat. Med undantag af några hundra, som
bo i närheten af städerna och nybyggena och hvilka genom ständigt umgänge med sina kaukasiska
grannar ej kunnat undgå att i en mängd afseenden taga efter dessa, kunna de alla anses stå på
samma vilda ståndpunkt, som då ön först befolkades af hvita. Lata och opålitliga intaga de icke
heller någon plats i arbetsmarknaden, ty liksom alla ociviliserade folkslag hafva de en okuflig afsky
för allt hårdt och träget handarbete. De visa dock i sin canoe-byggnad, såväl som i sina primitiva
skulpturarbeten i trä och metaller, att de icke äro utan naturliga anlag, och deras skarpsinne vid
byteshandel är högst beundransvärd.

De fem eller sex olika hufvudstammar, som bebo ön, äro sinsemellan vida skiljda såväl till
utseende och intelligens, som till seder och språk. Alla äro de beslägtade med den nu utdöende
nordamerikanska »Soshone-rasen», hvilkens öde de troligen en dag komma att dela, men man upptäcker
ofta bland dem typer, som påminna om blandning med mongolisk ras, hvars gula hudfärg, uppvinklade,
smala ögon och fetlagda, klumpiga figur alltid är lätt igenkännlig. De stammar, som bo i södra
delen af ön eller Songish- och Seewash-stammarna, äro de som kanske tillegnat sig mest af de hvita,
d. v. s. de kläda sig i filtar i stället för djurshudar och använda europeiska ornament i stället för
sina egna guld- och silfverprydnader, som de bortbytt emot whisky, åt hvilken varas njutande de så
hängifvit sig, att kolonialstyrelsen nödgats utfärda det strängaste förbud emot allt afyttrande af starka
drycker, på hvad vilkor som helst, åt de infödda. Vidare bygga de hus af trävirke i stället för de
ursprungliga skinntälten, och som de på samma gång blifvit mera stationära, så är den gamla
benämningen »indianläger» numera förbytt till »indianby». En sådan indianby, hvaraf flere finnas helt
nära Victoria, — och en del af staden är till och med uteslutande bebodd af indianer — är en
samling ytterst eländiga träruckel, ordnade med en tillstymmelse till gator. Redan på afstånd erfar man
dess tillvaro genom en vedervärdig stank af rök och torkad fisk. Närmar man sig — och för att
göra det, måste man vara försedd med härdade luktorgan och en god hud för att emotstå betten
af de insekter, af hvilka man kan vara säker på att blifva anfallen — så mötes man vanligen först af
en skara smutsiga och magra hundar med rödbrun, tofvig ragg, hvilka med en ihärdighet och lömskhet,
som är egendomlig för denna ras, göra allt för att afskräcka främlingen från ett närmare besök
hos deras husbönder. Befriad genom käpprapp och sparkar från dessa odjur, omringas man kanske
dernäst af en skara qvinnor, klädda i utslitna europeiska paltor eller trasiga filtar och med långt,
stripigt hår öfver axlarna, svartmålade läppar och små silfverbitar instuckna såsom prydnad i skinnet
på hakan. Äfven utan kännedom af Chinook- eller Hydah-dialekterna kan man knappast misstaga
sig på deras önskningar att besitta allt hvad man har på sig, men några nypor tobak eller
cigarrstumpar äro vanligen tillräckliga för att försäkra sig om fri passage genom tiggarekedjan, och så kan
man då ostörd fortsätta vägen till någon af hyddorna. Försigtigt undvikande de högar af afskräde,
fiskben och musselskal m. m. som barrikadera den låga ingången, böjer man undan dess förhänge,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0088.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free