Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bestående af en hud eller något dylikt, samt träder in i ett mörkt, osundt rum, hvarifrån man är glad
att åter hastigt få draga sig tillbaka, sedan man med en hastig öfverblick tillfredsstält sin nyfikenhet.
Midt på golfvet ryka några eldbränder på en härd af stenar, kring hvilka ses lägrade på hudar
sofvande eller rökande män samt halfklädda qvinnor och barnungar, i djurisk samdrägt njutande sitt
»dolce far niente» samt den infernaliska atmosfer, som de här instängt åt sig. En och annan af
männen reser sig kanske på armbågen för att med en grymtning besvara det »kla-haw-ya» — goddag —,
hvarmed de helsas, under det qvinnorna, som allmänt tyckas hafva hela hushållningen om hand, som
vanligt börja sitt tiggeri, och man lemnar skyndsamt samhället med föresats att aldrig förnya visiten.
En del af de indianer, som bo närmast kusten och hufvudsakligen sysselsätta sig med fiske
och skäljagt, har dock hvarken tält eller hyddor, utan lefver och bor i sina canoer samt kommer blott
i land för att bereda sin föda. Denna utgöres för alla öns infödingar förnämligast af fisk, hvaraf
lax och foreller finnas i öfverflöd såväl vid kusten som i strömmarna, men i brist på bättre hålla de
äfven till godo med ödlor, gräshoppor och skalbaggar. Dessutom tillreda de åt sig ett slags bröd af
ekollon, hvilka söndermalas i en mortel till mjöl, hvaraf de göra en deg, som sedan gräddas emellan
upphettade stenar och jord. Detta bröd är en svartaktig massa af oregelbunden form, omgifven af
ett skal af jord och grus samt i högsta grad motbjudande såväl till utseende som smak. Fisk och
musslor steka de vid glöd eller rosta emellan stenar, men ingen europé skulle, utom i högsta nödfall,
vilja tillgripa deras anrättningar, till hvilka de hvarken använda salt eller andra kryddor.
Canoerna, som äro tillskapade af en trädstam, hvilken urhålkas först med eld och derpå med
skarpa verktyg, hafva stundom ända till 50 fots längd och 6 till 7 fots bredd, men de flesta äro dock
knappast hälften så stora. De äro flatbottnade och hafva skarpa, uppspringande stäfvar samt flyta
utomordentligt lätt på vattnet. Derför äro de äfven så ranka, att den minsta oförsigtiga rörelse i
farkosten lätt kommer den att kantra, och man måste alltid taga sin plats i dess botten samt i
sjögång till en viss grad balancera densamma genom kroppens rörelser. Det är ingen lätt sak att
samtidigt sköta pagajen eller den korta åra, hvarmed farkosten både paddlas fram och styres, och hvarje
nybörjare i konsten måste vara beredd på en hel mängd kalla bad, innan han hunnit blifva mästare.
Indianen går dock i sin canoe utan att bekymra sig härom, och den säkerhet, hvarmed han handterar
sin farkost, har alltid väckt den hvite mannens beundran. Ofta hafva vi med egna ögon sett hela
flottor af dessa flarn, nedlastade ända till relingarna med män, qvinnor, barn och hundar, i storm och
oväder passera de öppna fjärdarna utanför Victoria och Esquimault, men vi hörde aldrig talas om några
olyckor.
Ej heller har någon hvit ännu upphunnit rödskinnet i konsten att »skjuta» en »rapid» eller fors
i strömmarna. Med fullkomlig lokalkännedom om hvarje sten och hvirfvel i forsen ger han sin farkost
den starkaste möjliga fart in i djupaste strömfåran. Fattad af denna flyttar han sig så långt akterut
han kan, trycker sin kropp ned emot canoens botten, liksom för att öka dess styfhet, och styr
densamma så, med endast hufvudet och båda armarna synliga öfver relingen, emellan hvirflar, stenar,
forsar och skum, med en säkerhet som är förvånande, och turisten, som första gången gör en sådan
färd, känner helt säkert efter sin »life-preserver», när han ser skummet yra omkring sig på alla sidor.
Men när han några ögonblick derefter finner, att han genomgått den skenbara faran, icke blott med
lifvet utan äfven med torra kläder, är han färdig att med en extra dollar uppmuntra sin lots, som
kan hafva allt skäl att i sitt inre triumfera öfver denna sin öfverlägsenhet öfver sin hvite passagerare.
De olika stammarnas dialekter äro, som vi nämnt, mycket olika, så att en indian af
Seewashstammen, som bor omkring »Cowitchin», ett nybygge 25 mil norr om Victoria, icke kan meddela sig
med Songishmannen vid Juan-de-Fucas sund. Likväl sägas de alla härleda sig från de fem stora
hufvudspråken, som talas af kontinentens indianer. Djupa gutturalljud utmärka dem samtliga, och det
oupphörliga upprepandet af ljud, som endast kunna återgifvas med bokstäfverna x, t och l, uttalade i
hastig följd efter hvarandra, gifver åhöraren en idé om hvad det gamla, mexikanska Aztecspråket
måste hafva varit. Ett särskildt tungomål, kalladt »Chinook» finnes äfven, men detta är uppgjordt
endast för att underlätta meddelandet emellan indianer och kolonister. Det består af omkring 300
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
