- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
82

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

m. fl. insignier af sin värdighet, omkring stället under en hel hop åtbörder och grimaser, som om
han sjelf vore i själatåget. Om nu den sjuke dör, hvilket vore mindre underligt efter den behandling
han blifvit underkastad, så samlas hans hustrur — polygami råder ännu allmänt bland höfdingarne, —
eller andra qvinnor af stammen för att gråta. Männen samlas derefter kring liket för att samtala om
den dödes bedrifter och att, efter råd och lägenhet, tömma ett qvantum whisky till den hädangångnes
minne. Denna sednare plägsed iakttages åtminstone vid kusten, men kan med säkerhet antagas vara
något, som de hvita infört hit. Härpå transporteras den döde, iklädd sina bästa kläder, på en bår
af qvistar till begrafningsplatsen.

En indiansk begrafningsplats utmärker sig ofta för ett romantiskt läge. Än är det en liten
skogbevuxen holme, än en landtunga ute i sjön eller någon annan med rik vegetation prydd plats,
som blifvit vald härtill. Här, under skuggan af ett lummigt träd, reses en ställning af grenar på
hvilken liket placeras på en bädd af löf och mossa. Vid sidan af detsamma lägges den dödes vapen,
jemte en tobakspipa och något mat, att han ej må svälta eller lida brist på en pipa tobak under sin
vandring till de stora jagtmarkerna, men som denna vandring anses medhinnas på några dagar, så
återhemtas efter denna tid dessa artiklar jemte kläderna, hvarefter vakt hålles någon tid vid kroppen
för att afhålla roffoglar och vilddjur. I denna begrafningsmetod närma sig Vancouver-öns infödingar
till Söderhafsöarnas, men skilja sig ifrån kontinentens indianer, hvilka begrafva sina döda.

Kannibalism existerar icke på Vancouvers ö, men väl på de nordligare belägna öarna, såsom
t. ex. Drottning Charlottas ö, hvars invånare dessutom sägas vara de närgränsande stammarna
öfverlägsna såväl till utseende och fysisk styrka som till intelligens. Deremot berättas det, att slafveri
ännu råder bland de infödda i Vancouver-öns inre, och på kontinenten lär det vara allmänt.
Aristokratien utmärker sig framför slafvarne såväl genom resligare växt som genom sina tillplattade
hufvuden. Denna operation verkställes, då barnen äro späda, genom att linda hufvudet hårdt, antingen
så att det får en konisk form eller så att pannan och hjessan nedtryckas och det derigenom blifver
oformligt bredt. Ett sålunda vanstäldt hufvud berättigar dess egare att anses skön, och endast
höfdingarnes barn hafva rättighet att njuta af ett sådant privilegium. Märkvärdigt nog lär emellertid
icke detta våldsamma förfarande med en af menniskokroppens ömtåligaste delar hafva något menligt
inflytande på individens helsa eller hjernans verksamhet, och beträffande smaken att finna något skönt
häruti, så vet man ju, att »modet» såväl hos vildar som hos den civiliserade menniskan bestämmer
allt i dylika fall.

På ön finnas, utom emigranter af kaukasisk ras, en mängd sådana från Kina och Sandwichs-öarna.
De förra äro vanligen sådana, som förut sökt sin lycka i Californien. De äro Victorias
tobakshandlare och »tvättare», i hvilket sednare yrke man oftast finner kineser använda på denna kust, der
det är brist på qvinnor såsom tvätterskor. Kanakernas [1] antal är ännu ringa, men ett emigrationsbolag
lär vara under bildande för att importera flere sådana till åkerbruksarbeten, hvartill
Sandwichs-öboarne anses särdeles dugliga.

Vid Esquimault, som är beläget omkring tre mil vester om Victoria, ligga nästan ständigt ett
större eller mindre antal af stationens örlogsfartyg samlade, och en lämpligare örlogshamn hade man
knappast kunnat uppsöka på ön. Tall- och granbevuxna höjder omgifva densamma på tre sidor.
Den fjerde sidan utgöres af en lång och smal bergudde, som skiljer hamnen från Fuca-sundet och
lemnar vid dess vestra ända ett smalt inlopp till densamma. På denna »pynt» ligger det obetydliga
skeppsvarfvet, bestående af några boningshus, ett halft dussin magasin och en mindre mekanisk
verkstad, samt litet längre in i viken, som är omkring två mil lång och en half mil bred, byn
Esquimault, af hvars 40 till 50 hus fyra äro hotell, sex »grog-shops», ett dussin kinesiska tvättstugor och de
öfriga uthus. Vid stranden af Fuca-sundet, på ett par stenkast från byn, ligger dess lilla hvitmenade
kyrka, som är en ny byggnad i enkel, men ganska smakfull engelsk stil och kan rymma omkring 500


[1] »Menniska» heter på de polynesiska dialekterna »kanaka», hvilket ord sedermera blifvit adopteradt af de hvita för
att dermed beteckna hela rasen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0091.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free