- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
86

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skogen förråder, att det finnes andra vakna lif i nejden än jägarne. Genom halfdunklet upptäcker
jägaren emellan sig och den andra stranden den af en lätt mist höljda ytan af uppdämdt vatten, hvars
lugna spegel då och då rispas af ett rörligt föremål. Något närmare mynningen synes äfven sjelfva
bäfverdammen, som bevuxen med buskar och gräs nästan binder den ena stranden med den andra,
och invid denna synas tre till fyra små kupolformade byggnader, från hvilka höras ett prassel af
lefvande varelser, då och då afbrutet af några hårdare slag eller af ett svagt plaskande i vattnet. Det
är bäfvern, som bygger sina vinterbostäder och som nu före dagens inbrott skyndar att afsluta sitt
nattliga arbete. Afståndet dit är dock för långt, till och med för ett slumpskott, och den minsta
rörelse af jägaren skulle i ett ögonblick komma hela den flitiga hjorden att afbryta sitt arbete och
försvinna under vattnet. Men der synes en rad af runda, afqvistade grenar långsamt drifva ned mot
dammen och vid noggrannare granskning ser man vid hvar och en ett litet rundt föremål, som jemnt
och stadigt tyckes leda dess väg i djupaste strömfåran. Det är en timmertransport, som nu i
»ledarens kölvatten» bogseras ned emot dammen för att staplas upp der och tjena bäfvern till proviant
under vintern, då annan sådan börjar tryta, ty så länge det finnes småskog i närheten, håller han sig
till denna, hvars bark jemte rötter och knoppar utgör hans vanliga föda, men då dammen blifvit
tillfrusen samt fiske och transport derigenom försvårade, måste vinterförrådet anlitas.

Nu närmar sig den lilla flotten till den ena stranden, och knäppningarna af hanars spänning
höras här och der i buskarne. Men blott detta ljud är tillräckligt att komma de försigtiga
navigatörerne att försvinna under vattnet, och man är nästan färdig att vredgas på sig sjelf för sin
oförsigtighet att redan vid jagtens början skrämma bort bytet, då ett litet hufvud ånyo sticker upp och
åter ett något längre bort. Nu lyser en blixt upp det mörka landskapet och — pang! pang! ljuder
det från alla sidor. Bredvid två af de flytande grenarna anstränga sig deras båda förare att dyka,
men sårade hinna de icke verkställa detta, förrän jägarskaran är ute i dammen med vattnet under
axlarna för att berga sina byten, som ännu i dödskampen visa, att deras tänder duga äfven till annat
än att blott gnaga trädfibrer och rötter.

Den nämnda dammen, som djuren uppbygt för att erhålla tillräckligt med vatten öfver de
bredvid liggande hyddornas ingångar, som äro belägna 3 till 4 fot under vattenytan, är en solid
byggnad af grenar, sten och lera, af nära 12 fots bredd vid basen, hvarifrån den uppåt strömmen till
sluttar jemnt emot krönet, under det den emot strömmen vända sidan är lodrät. Krönet har två till
tre fots bredd, samt skulle bilda en förträfflig spång, om det icke höljdes af buskar och andra växter,
som skjuter upp från i dammen inmurade rötter. Lägges härtill denna fördämnings betydliga längd
af 40 till 60 fot, samt höjd af 12 till 15 fot, så måste man i sanning beundra de små byggmästarnes
ihärdighet och instinkt. Denna sednare röjes ännu mera vid betraktandet af deras symmetriskt
konstruerade lerhyddor af 8 till 10 fots höjd och något större diameter samt dessas inredning i små
hvälfda celler och gångar, alltsammans ådagaläggande en skicklighet och noggrannhet i arbetet, som väl
tål att jemföras med hvad öns vilda befolkning kan åstadkomma i dylikt afseende. Lika beundransvärd
är en mängd andra yttringar af dessa djurs ovanliga instinkt: deras metod att fälla träden,
så att dessa alltid falla i vattnet, på hvilket de sedan skola transporteras; att uppdämma vattnet,
sedan hyddorna blifvit bygda, nätt och jemt så högt, att dessas ingång icke blifver tillspärrad af isen
under vintern; deras anordningar i afseende på proviantering m. m., hvarom de personer veta att
berätta, som varit i tillfälle att närmare studera bäfverns natur; man nästan ångrar, att man
tillfredsstält sin jagtlystnad på en så intelligent varelse. Men å andra sidan besitter djuret ett vackert
skinn och gifver en stek, hvars finhet och förträffliga smak skulle sätta hvarje gastronom i förtjusning,
för att icke särskildt tala om tassarna och svansen. Det är också med denna tröst för våra jägare,
som vi nu lemna dem att uppsöka den ännu icke utbrunna lägerelden för att torka sina af det kalla
morgonbadet genomvåta kläder samt sedan begifva sig ombord, nöjda med sin jagt, som endast den
inskränkta permissionstiden hindrat dem ifrån att fortsätta.

Bland jagter på annat vildbråd är kanske hjortjagten den, som den Vancouverön gästande jagtvännen
mest värderar, dels emedan densamma erbjuder mera verkligt jägarlif, än t. ex. bäfverjagter,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0097.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free