- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
87

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

der man måste smyga sig på bytet, och dels emedan man i vanliga fall och med ett koppel dugliga
hundar icke behöfver företaga så ansträngande marscher för att få upp en hjort. De många små,
skogbevuxna öarna i östra delen af Fucasundet hvimla af vildbråd och bland andra äfven af det
sistnämnda slägtet, och det är en af dessa, »San Juan», belägen omkring 25 mil i nordost från Victoria,
som företrädesvis hugnas med besök för detta ändamål ifrån Esquimault. San Juan-ön är af ett eller
annat skäl vald till station för både den engelska och amerikanska gränsvakten, hvilkas garnisoner
representeras på förra sidan af en kapten, två löjtnanter och 32 man marin-infanteri och på den andra
af en motsvarande styrka artilleri, hvilka tillsammans med några få indianer och nybyggare utgöra
öns enda befolkning. De båda lägren ligga 12 mil åtskiljda, hvilket likväl icke förhindrar ett ganska
lifligt och, så länge fred varar, vänskapligt umgänge emellan deras respektive garnisoner, som
naturligtvis måste uppbjuda hela sin uppfinningsförmåga för att göra sig lifvet så drägligt som möjligt på
denna isolerade ort. Jagt utgör derför ett af deras förnämsta tidsfördrif, och jagt är det nöje de
bjuda sina gäster på, då de erhålla besök ifrån fartygen i Esquimault.

Vid sådana ströftåg, företagna från Zealous, är det »Zealous junior», som användes för resan till
San Juan, och denna färd är då, på en af dessa klara och friska sommarmorgnar, som utgöra något
karakteristiskt för denna nejds klimat, af den angenämaste natur. Knappast har »ungen», provianterad
och resfärdig, med tre gälla hvisslingar på sin signalpipa tillkännagifvit för »moder Zealous», att den
är redo att med egna resurser begifva sig ut i verlden, förrän den vanligen talrika passagerareskaran
skyndar ned och tager plats, hvar och huru den kan inom de trånga relingarna. Soltältet sträckes,
sjökortet utbredes på ett par vattenkärl såsom bord, och så bär det af på skärgårdsresa. Snart har
man rundat om udden vid Esquimault och passerat Fisgard fyr. Fuca-sundet ligger klart som en
spegel, och man ilar förbi dess vackra stränder med en fart af 7 mil i timmen, hvilket ej vill säga litet för
en barkass. Sedan inloppet till Victoria blifvit passeradt, börjar i öster en i bizarra former bruten
bergskedja dyka upp öfver horisonten. Det är Columbialandets »Cascade-range» som synes, och midt på
denna i bleka konturer det 10,000 fot höga Mount Bakers snöiga kon. Ett par stora canoer med
indianer, på väg från Fraserfloden till Victoria för att sälja sin last med pelsverk, passeras.
Infödingarne ligga på pagajerna för att beundra det lilla vidunder, som, knappast längre än deras största
canoe, utan synbara fortskaffningsmedel ilar förbi dem med en fart, dubbelt så stor som deras egen.
Men då ånghvisslan derpå börjar låta höra sitt genomträngande ljud, tager deras vidskepelse
öfverhanden öfver nyfikenheten, och de börja ro af alla krafter för att komma ifrån det underliga
sällskapet. Nu synes San Juan-öns höga kust förut, och snart bugtar sig vägen igenom trånga sund,
hvilkas stränder äro ända ned till vattnet höljda af yppig löfskog, under det att resligare träd af
barrslägtet kröna de bakom liggande höjderna. Det är en förskönad upplaga af inloppet till Stäket i
Stockholms skärgård, och denna illusion blifver ännu mera lefvande, då man något längre fram, just
som man under ett löfhvalf passerat en trång kanal, ser en vidsträckt fjärd öppna sig samt på dennas
motsatta strand en rad af hvita hus skymta fram emellan träden. Vid närmandet tillkännagifver dock
den engelska hvita och röda flaggan, som blåser från corps-de-logiets tak, att det ej är svenskt
farvatten man seglar uti, och illusionen försvinner alldeles, då en stund sednare den lilla
tilläggningsbryggan ses garnerad med »rödrockar», hvilkas hjertliga välkomsthelsningar skyndsamt förtaga den
känsla af saknad, som de nyss gjorda jemförelserna möjligen framkallat, åtminstone hos den af
passagerarne, som helst bland allt älskar att se en svensk strand.

Lång tid förspilles vanligen icke på San Juan med att få jagten i ordning, och en timme har
knappast förflutit ifrån ankomsten dit, förrän kedjor rycka fram genom skogen med någon af de
många skogbevuxna uddarna på öns norra sida till mål. Hundarne äro redan på förhand sända rundt
omkring ön för att drifva upp vildbrådet, och sällan förflyter en timme, utan att deras skall börjat
förkunna, det någon stackars hjort är på benen. Då gör kedjan halt, såvida den uppnått en lämplig
terräng, och hvar och en uppsöker åt sig en plats med så god utsigt, som de täta busksnåren medgifva.
Snart höres drefvet närma sig, och några skott ifrån kedjans ena flygel tillkännagifva, att djuret redan
börjat sitt gatlopp framför bössmynningarna. Några minuter derefter synes också dess smidiga kropp

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0098.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free