- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
88

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skjuta fram som en pil emellan buskar och träd, tätt förföljd af den gläfsande hundskaran. De ståtliga
hornen, som synas vara djuret till stort hinder under flykten genom skogen, äro fulla med löf
och qvistar, och de mattade sprången antyda, att åtminstone en kula träffat. Då ljuda ännu ett par
skott, och ett af dessa var bättre rigtadt, ty hjorten gör ett förtvifladt språng rätt upp i luften, faller
ned och gör ännu ett försök att springa, men hundarne hindra honom, och innan den lycklige
jägaren hunnit fram till sitt byte, ligger detta liflöst och omsvärmadt af det af förtjusning tjutande
kopplet.

Denna enkla metod att jaga hjort, så vida skiljd från den som användes af Europas jägare,
är dock den enda som duger här, hvarest terrängens beskaffenhet såväl som bristen på hästar
förbjuder hvarje tanke på andra jagtsätt. Äfven finnes här ännu ett sådant öfverflöd på dessa djur, att
en hjort skjutes i medeltal om dagen endast på den lilla San-Juan-ön och dess grannöar, utan att
deras antal lär i väsentlig mån hafva minskats derigenom. Men dessa nya, snabbskjutande vapen,
som blifvit lika allmänna här som i Europa, skola dock snart göra slut på jagten, om icke några lagar
stiftas till dennas beskyddande. Såsom ett bevis på Henrygevärets nytta — eller skada, om man så
vill — såsom jagtgevär må vi nämna, att vi vid ett tillfälle sett ett sådant affyras, laddas och åter
tre gånger affyras efter motsvarande laddningar på samma hjort, som under fullt språng passerade
den i allt annat än träffsäkerhet skicklige jägaren, hvilkens fjerde kula dock slutligen fälde djuret.
Denna händelse skulle, om den blifvit berättad för blott få år sedan, då hafva betraktats som en
Münchausiad. Nu hör man ofta dylika och långt underbarare bevis på snabbskjutning bland Vesterns
jägare, men tyvärr kunna icke skogens invånare uppdrifva sin snabbhet i samma förhållande, och
derför är deras öde också snart afgjordt. I nejder som dessa är det äfven, om några få amatörer
undantagas, knappast frågan om att jaga för annat än stekens skull, och ju rikare byte desto bättre,
sak samma om det fallit för jägare eller hundar, i en snara eller i en grop. En inom kort inträffande
brist på vildt skall dock, såsom vi hoppas, göra ett slut på utrotningskriget, och inom få år
skall man nödgas tillgripa lika stränga jagtlagar här som i något europeiskt land.

San Juans invånare hafva emellertid, som vi nämnt, en god hjelp af flottans personal i
Esquimault att skaffa vildt, och för dem bland dessa, som icke sätta så mycket värde på sjelfva jagten,
är blotta nöjet af resan dit och vistelsen bland de glada «rödrockarne» en mer än tillräcklig
ersättning för några dagars lif på fältfot, hvarunder man likväl icke lider brist på annat än möjligen hvila,
ty hvar och en söker naturligtvis att göra sitt bästa af tiden, och när en del af skogen blifvit
genomströfvad, uppsökes en annan.

En annan jagt, hvilken Vancouveröns nybyggare äro än mer tacksamma att blifva biträdda
uti af amatörer, är den på puma, hvilket djur är i synnerhet alla farmers afsvurna fiende till
följd af de förödelser, det anställer i boskapshjordarna. De äro tillika så talrika, att man gerna
kan säga att för hvarje puma (eller panther, som kolonisterne äfven kalla djuret,) som dödas,
upptäckes ofördröjligen en annan. Vid Race Point, beläget omkring 20 mil från Esquimault, bor en
gammal norrman vid namn Helgesen, som har en betydlig farm och stora hjordar, hvilka ofta bruka
ofredas af dessa rofdjur. Så snart man finner spår af någon puma der, brukar Helgesen sända ilbud
till Esquimault, med den påföljd att han följande morgon har en hel kavalkad af jagtlysten ungdom
i sitt hus. Fru Helgesen dukar då upp hvad huset förmår till frukost, och sedan vederbörlig
heder blifvit gjord åt anrättningarna samt de likaledes uppbådade grannarna hunnit samlas, anträdes
färden till häst, ty utom det att terrängen i denna del af ön är så beskaffad, att den kan passeras
af ryttare, hör puman till det slags djur, som man kan få förfölja under loppet af hela dagar, innan
det gör stånd emot hundarna eller tager sin tillflykt till något träd.

Den talrika ryttaretruppen, ofta anförd af någon bland dessa veteran-»trappers», som efter ett
kringströfvande och på äfventyr rikt lif i andra delar af Amerika slutligen slagit sig ned här, skrider
långsamt framåt längs de slingrande skogsstigarna, uppmärksamt lyssnande till hvarje ljud från de
sökande hundarna. Är lyckan god, så få dessa snart slag, men oftast vet puman, som är ganska feg
till sin natur, att så väl hålla sig undan, att dess uppsökande tager förföljarnes hela tålamod i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:39:34 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/eastillaha/0099.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free