- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
89

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

anspråk. Vid en sådan jagt hade vi sökt hela förmiddagen och voro afsutna för att intaga en nödtorftig
middag, derunder öfverläggande om, huruvida det lönade mödan att fortsätta jagten, då på en gång ett
ifrigt skall af hundarne tillkännagaf, att de fått väderkorn på något djur. Hvar och en rusade upp med
sin bössa, och under »kedja framåt» närmade vi oss hastigt emot skallet, som likväl åter upphörde,
liksom om hundarne förlorat spåret eller kanske helt och hållet misstagit sig, ty väl dresserade
jagthundar äro ganska sällsynta här, och våra voro icke annat än vanliga, stora fårhundar af det slag,
som mest brukas i dessa trakter, eller af blandad stöfvare- och eskimå-ras, utan vidare jagtegenskaper
än deras instinktmessiga fiendtlighet till alla slags djur, som brukade oroa deras hjordar.
Plötsligen hörde dock en af högra flygelns jägare, som med sin studsare på helspänn stod vid kanten af
en ekdunge och vänd åt det håll, hvarifrån skällandet hörts, ett sakta prassel bakom sig och såg,
då han vände sig om — vi kunna gerna säga till sin häpnad, då detta var hans första pumajagt —
ett stort, brungult djur smidigt som en katt ila uppför stammen af en väldig ek i närheten och
nästan ligga ut på en af dess lägsta grenar. Med framsträckt hufvud och piskande svans samt ett
ilsket hväsande fixerade det med sina brinnande ögon ömsom den knappast 20 steg aflägsne jägaren
och ömsom skogsbrynet, hvarifrån den förföljande hundskaran nu framstörtade under tjut och skall.
Men just som dessa hunnit omringa trädet, föll puman tungt ned ibland dem, med undre käken och
ena framfoten krossade af den nyssnämnde jägarens kula. Och nu började en strid på lif och död
emellan den sårade puman och de ursinniga hundarne, hvilken väl torde hafva aflupit med de
sednares nederlag, om icke flere framstörtande jägare gjort slut på kampen med sina bössor; men det
var icke förrän dess kropp blifvit genomborrad af fem kulor och den illa tilltygat trenne af hundarne,
som den kraftiga och seglifvade besten uppgaf andan. Det var en hona af största slaget, och huden,
hvilken tillföll den jägare, som sköt första skottet, mätte åtta fot och två tum i svenskt mått emellan
nosen och svansändan.

Två timmar sednare sköts under återfärden en annan, men endast halfvuxen puma, möjligen
en unge till den förra, så att Race Points invånare fingo skäl att gläda sig öfver att åtminstone för
den gången hafva blifvit befriade från tvenne af sina fiender. Men oaktadt dessa föröfrigt angenäma
tidsfördrif, fisket och jagten, hvaraf vi här tecknat några episoder, måste likväl vistelsen på Vancouverön
blifva ganska enformig i längden för hvar och en, för hvilken, liksom för sjömannen, vanan att då
och då byta om vistelseort blifvit nästan ett behof, och det var derför med så mycket större nöje
förf. en dag erhöll order att gå ombord på korvetten »Alert», hvilket fartyg under sin hemresa till
England var destineradt att besöka några af dessa ögrupper i Stilla hafvet, dit helt säkert hvarje
sjöman, som en gång börjat besegla nämda haf, önskar komma, innan han lemnat detsamma.

Det är dock en naturlig sak, att hvarje person som går att öfvergifva en plats, vid hvilken
han genom någon tids vistelse hunnit fästa sig, gerna vill medföra något minne derifrån, och det var
valet af ett sådant, som ganska mycket upptog förf:s tankar under de sista dagarne i Esquimault. Utom
alla kuriositeter, som här kunde hafva samlats, såsom canoer, indianska prydnader och skulpturarbeten
i trä och valrossbetar med mera och hvilka icke skulle hafva tagit sig illa ut i hvilken etnografisk
samling som helst, fanns det likväl intet mera egnadt att fästa främlingars intresse än infödingarna
sjelfva och framför allt deras besynnerligt och konstnärligt omskapade hufvudskålar. Nöjet att ega
en dylik jemte förhoppningen att i en framtid möjligen kunna rikta någon frenologisk samling dermed
alstrade derför utan synnerlig öfverläggning beslutet att, till hvad pris som helst, komma öfver
en indianskalle. Knappast hade också denna önskan blifvit meddelad en af de gamla skeppskamrater,
från hvilken förf. snart skulle skiljas, förrän denne sade sig hafva funnit på råd, och klockan
2 en regnig och mörk oktobermorgon voro vi båda, den ene försedd med en paraply och den
andre med en rymlig jagtväska, på väg att verkställa vår egendomliga razzia, som skulle bestå uti
att från en nära Victoria belägen indiansk begrafningsplats bemäktiga oss en af de nämda
kuriositeterna, utan att upptäckas af den der placerade, rödskinnade posten. Åtskilliga gånger förut hade min
följeslagare, på återvägen från sina många jagt- och fiskfärder, lagt i land med sin canoe för att
taga ett strandbad vid denna tjusande lilla plats, som infödingarne här utvalt till hvilorum för sina döda,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0100.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free