- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
90

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och vid ett par tillfällen äfven tagit sjelfva begrafningsplatsen i närmare skärskådande. Det var vid
ett af dessa besök, som hans ögon fängslades af en på marken liggande skalle, så platt och underlig,
att begäret genast uppstod hos honom att söka gömma undan densamma för att kunna taga den vid ett
lämpligare tillfälle. Men skallen, liksom hela den lilla holmen, låg under kontroll af den uppmärksamme
indianske vakten, som äfven möjligen anade oråd, att döma af de misstänksamma blickar, hvarmed
han bespejade den objudne gästen inom hans helgedom. Att snafva och falla är dock en ganska lätt
och förlåtlig sak på ojemn mark, och plötsligt låg vår helgerånare rak lång på marken. I fallet
råkade han dock gifva dödskallen en så kraftig spark, att den rullade ända ned till högvattenmärket på
stranden, der den stannade mot en sten. Det var lyckligt, att den icke rullade längre, ty då hade
kanske nästa flod fört den med sig ut och hela intrigen varit förgäfves. Nu låg den just lagom att
kunna nås af hvilken simmare som helst vid högt vatten, och indianen, som blott drog på munnen åt
den hvites drumlighet, tycktes icke hafva anat något oråd, då den sednare en stund derefter gick
ombord i sin canoe och rodde derifrån.

Det var denna skalle, som nu skulle hemtas, och gynnade af mörkret uppnådde vi utan att
blifva bemärkta den lilla holmens strand samt udden, hvarpå skallen skulle finnas. Den sedvanliga
posten tycktes hafva gått sin väg, eller också hade han sökt skydd emot regnet under några af de
täta buskarna vid stranden. I hvad fall som helst syntes han icke till, och tyst gled canoen in emellan
strandens stenar. Föremålet för vårt företag låg qvar der det var lemnadt, och ett par minuter
sednare var detsamma i jagtväskan och samtidigt i vår ego. Med detta dubbla minne af Vancouvers ö
och en vän återvände vi skyndsamt ombord på »Alert», som samma dag, den 17 oktober, ångade ut
genom Juan de Fuca-sundet. I solnedgången passerades Kap Flattery, och med rårna fyrkant samt
alla lappar till för en frisk nordost stäfvade »Alert» ut emot Stilla oceanen med kurs på
Sandwichsöarna.

Innan nu färden vidare fortsättes, må några ord nämnas till beskrifning af det fartyg förf. nu
skulle följa med. »Alert» var en liten 17-kanons korvett på 1,750 tons, med auxiliär-maskin på 100
hästar, samt en ovanligt svår fregatt-tackling för hennes dimensioner. Bygd i Sheerness i England
1856, hade hon hela sin tid varit stationerad i Stilla hafvet, i hvars hamnar hon under årens lopp
så väl genom sitt vackra yttre, som genom sitt fördelaktiga uppträdande i andra afseenden hunnit
blifva en stor favorit. Nn var hon dock gammal och illa medfaren af den långvariga tjensten i ett
farvatten, som mer än de flesta andra bjuder på långa seglingar samt hastiga klimatförändringar, och
på kusten af Mexico, i hvars heta och osunda klimat hon tillbragt många, långa månader, hade
dessutom skeppsmasken i sin mån bidragit att öka hennes bräcklighet. Ångpannorna, med plåsterlappar
i alla rigtningar, dugde knappast till annat än vattenkondensering, och behöfde de någon gång anlitas
för fartens skull, så måste de skötas med samma försigtighet som en lemlästad invalid, och då var
det likväl ingen ända på rapporter från maskinrummet, att än ett och än ett annat var i olag, hvilket
vanligen slutade med att man fick stoppa maskin och banka upp eldarne, till dess de nödiga
reparationerna hunnit verkställas.

Men allt detta hade intet att göra med hennes segling, ty i det afseendet liksom i många
andra var lilla »Alert» ett mönsterskepp. Vinden frisk eller laber, alltid var hon klar för brisen, och
när man såg henne slänga skummet från sin bog, dansande och piruetterande öfver sjöarna som en
yster gångare på fältet, då tänkte ingen längre på hennes lappade pannor och murkna skrof. Och
huru hon lättfotad som en hafsnymf brukade flyga »fördevind» sedan; visserligen rullande något häftigt
då och då, men detta liksom blott på lek. Och »bidevind», då det ej stod till att få hem en tum
mera i »undersegels halsar» och »lä brassar», stäfvade hon upp emot »vindögat» som en
Baltimore-klipper, och i den rigtningen gick hon. Liflig och sjövan som »Alert» sjelf var äfven hennes 170
mans besättning, men likt henne voro tyvärr också många af dessa utarbetade och bräckliga till
helsan, efter deras mångåriga, mödosamma lif härute. Dock hade redan de flesta af »Alerts» invalider
blifvit hemsända via Panama och ersatta ombord af unga, friska män, hvilka tillsammans med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0101.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free