- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
91

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

qvarlefvorna af det ursprungliga manskapet representerade en örlogsbesättning, som af stationens andra
fartyg tillvunnit sig och »Alert» det vackra namnet »the Pride of the Station», stationens stolthet.

I afseende på hvad man kallar »god hållning» fanns det heller icke något örlogsfartyg på
stationen, vare sig engelskt eller af annan nation, som kunde rivalisera med »Alert», och hennes raska
besättning kunde smickra sig med att vid alla tillfällen, då den fick täfla med andra fartygs, vara
den första, vare sig att exercisen bestod uti att göra »klart skepp», »skifta märssegel», »armera båtarna»,
eller någon annan af dessa evolutioner, som med ett gemensamt namn kallas örlogsexercis, och förutan
hvilka hvarken den för kriget nödvändiga förtroligheten med materielen eller den för sjömannen
nödvändiga fysiska styrkan och lifligheten kan bibringas och underhållas icke ens hos den bästa
besättning. Det var sträng disciplin och god ledning, som hufvudsakligen bibragt »Alerts» besättning
denna genomgående duglighet och på samma gång inrättat detta på pligtkänsla och ömsesidigt
förtroende grundade förhållande ombord emellan befäl och manskap, som åter utgör hufvudelementet för
all trefnad ombord på ett krigsskepp. Nog af, »Alert» var i alla afseenden hvad engelsmännen kalla
»a happy ship», och det var ett nöje att segla med en besättning som hennes.

De vestliga vindarnas bälte, hvari sjömannen denna tid af året i alla nordliga farvatten borde
blifva allt annat än bortskämd med vackert väder, var efter något mera än en vecka genomsegladt,
då efter en dags stiltje nordostpassaden tillkännagafs af en hård regnby och ett stim flygfisk.
Passaden sjelf infann sig omedelbart derefter, och nu ilade »Alert» åstad, höljd i hela sin skrud af
svällande segel, med en medelfart af 11 mil i timmen, hvilken stundom ökades under de friska
regnbyarna, som passaden förde med sig; ty vi voro midt inne i regntiden. Så förflöt ännu en vecka, då ett
ljudligt »land right ahead!», — land rätt för-ut! — hördes från utkiken på förmärsrån, och en stund
sednare syntes äfven från däck de af moln omsvepta topparne af ett högt land för-ut. Det var Oahu, en
af Hawaiiska gruppens öar. Med den stigande förmiddagssolen sammandrogo sig ytterligare de förut
öfver låglandet lägrade töcknen kring bergstopparne och afslöjade en låg, af bränningar bekransad
strand, som, när solen då och då lyste ned genom öppningarna på det hotande molndoket öfver ön,
bredde ut sig till en gul, soltorkad slätt, endast afbruten af några kullar, som här och der sköto upp
från densamma, och hvilkas snedt afstympade koniska toppar, invändigt urholkade och jemnt sluttande
liksom refflade sidor, antydde, att de uppkommit genom vulkaniska verkningar. Då vi närmade oss ön,
syntes strandslätten på några ställen genomskuren af små vattendrag, utmärkta af gröna fält och
skogsdungar, som i smala linier sträckte sig upp emot bergen, hvilkas toppar åter prunkade i den
saftigaste grönska, bjert afvikande mot det till utseendet förbrända låglandet. Emellan bäckar och
glesa palmlunder på stranden skymtade infödigarnes hyddor fram, och med kikare kunde man se en
mängd bruna menniskofigurer simma omkring eller vada i den lugna lagunen innanför korallrefvet,
som likt en vågbrytare omkransade ön.

Nu började masterna från en mängd fartyg sticka upp bakom en låg udde i söder, och på en
kulle ofvanför denna blåste hawaiiska flaggan, hvars röd-, hvit- och blårandiga duk äfven flaggade från
en båt, som från hamnen närmade sig fartyget. Det var lotsen, som kom oss till mötes. Snart låg
»Alert» med »backadt» stormärssegel, hejdad i sin fart som en tyglad gångare. »Guess you want pilot,
sir?» vrålade man på yankee-dialekt från det hoppande flarnet under bogen. Sedan frågan bejakats,
lotsen stigit ombord och seglen fylts, böjde sig »Alert» åter för brisen. En stund sednare susade hon
med uppgigade segel genom den smala, af en stormande bränning omgifna öppningen på refvet, och
genom en vacker manöver sökande sin väg igenom ett stim af hvalskepp ankrade hon i Honolulus hamn.

*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0102.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free