- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
98

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att icke vara den som försmår ett godt bord, och till att döma efter de porträtt vi sågo af honom
tycktes han vara i besittning af en embonpoint, som ingalunda förnekade detta förhållande. Dock är
det en ganska vanlig sak i Polynesien, att äldre personer och i synnerhet qvinnor blifva oformligt feta.
I gamla tider ansågs till och med fetman vara höjden af skönhet. Nu är det dock icke längre så,
och hans hawaiiska majestät säges vara ganska generad af sin korpulens, hvilket anses vara skälet
till, att han så litet som möjligt vistas i det af främlingar öfversvämmade Honolulu. Emellertid talade
alla gynnsamt om Kamehameha, som utan tvifvel styr sina öar både med kraft och god vilja.

Drottning Emma, Kamehameha IV:s enka, vistades deremot i Honolulu, och med en länge närd
önskan att få öfvervara en gudstjenst ombord på något engelskt örlogsfartyg, tillkännagaf hon en dag
sitt beslut att för detta ändamål besöka Alert. Åtföljd af Englands »commissioner» och generalkonsul,
mr Woodhouse, samt några infödda herrar och damer bland höfdingarnes familjer, anlände hennes
majestät en söndagsmorgon under råmanning ombord, hvarefter den enkla gudstjensten, såsom brukligt
på mindre engelska örlogsfartyg, förrättades af chefen. En inöfvad sångchör af blåtröjor, ackompagnerad
i brist på orgel af en fiol och en flöjt, båda ganska väl trakterade af matroser, besörjde
kyrkomusiken, och under det vanliga afsjungandet af Jacksons vackra »Te Deum laudamus» framträdde
drottningens rena och fylliga sopran särdeles behagligt bland de andra rösterna. Efter gudstjensten
var en luncheon arrangerad under däck, och vi hade härvid tillfälle att något närmare få lära känna
denna älskvärda personlighet, som under sin för några år sedan företagna resa i Europa lyckades
tillvinna sig så varma sympatier bland alla, som kommo i beröring med henne.

Drottning Emma är, som vi antydt, af halfkast samt sålunda af mörkare hudfärg, än hvad
nordeuropéer af den kaukasiska rasen vanligen äro, men dock föga mörkare än en spanjorska eller
grekinna. Hennes ansigtsdrag äro rena och till och med vackra samt, om man undantager draget
kring munnen, fullkomligt fria från allt, som kan antyda den polynesiska rastypen, hvilken likväl, och
i synnerhet sådan den uppträder på de östra öarna, icke är på något vis frånstötande för ett
europeiskt öga, så snart det hunnit något vänja sig dervid. Hon är af medelmåttig längd samt något
fetlagd, men ser mycket yngre ut, än hvad hennes porträtt, som för någon tid sedan cirkulerade i
Europa, tillkännagifva. Alla européer i Honolulu, med hvilka vi meddelade oss om henne, uttryckte
med en mun sin beundran och aktning för denna personlighet, om hvilken ett här boende engelskt
fruntimmer af aristokratisk familj en dag helt oförbehållsamt yttrade: »hon är den första damen bland
oss alla på denna ort».

Drottning Emma sysselsätter sig mer än någon annan med skol- och missionsväsendet på sina
öar samt är sjelf agent i Stilla hafvet för det sällskap af damer, som med drottningen af England
till »beskyddarinna» för några år sedan bildades för att taga vård om Pitcairn-öns [1] inbyggare,


[1] Pitcairn-öns historia är i korthet denna. År 1787 sände engelska regeringen ut en armerad brigg, »Bounty», under
befäl af löjtnant Bligh, till Söderhafvet för att ifrån dess öar föra plantor af brödfruktträdet och andra växter till
besittningarna i Westindien. Sedan Bounty, efter ett längre uppehåll i Tahiti [Förf. har föredragit att i stället för den äldre men mindre riktiga benämningen »Otaheite», kalla ön »Tahiti», med hvilket
namn såväl de infödde som de derboende hvita beteckna densamma.], åter begifvit sig af till sjös, med sin last, gjorde
en del af besättningen, hvilken var missnöjd med Bligh och önskade återvända till det tjusande Tahiti, myteri samt
bemäktigade sig briggen. Bligh placerades, tillsammans med 18 man af besättningen, som icke deltagit i myteriet, i en med
proviant och vatten knappt utrustad båt samt lemnades åt sitt öde. Bounty deremot satte kurs på Tahiti, men på vägen besöktes
en annan ö, »Tabouai», hvars infödingar likväl bortdrefvo Bountys folk. Ånyo anlända till Tahiti inbillade de
infödingarne derstädes, att Bligh och hans sällskap hade stannat på en annan ö, som han ämnade kolonisera, och att Bounty blifvit
sänd till Tahiti för att proviantera och värfva kolonister. Några tahitiska män voro äfven villiga att följa med på resan, och
Bounty afseglade åter, sedan man funnit det förenadt med för stor risk att qvardröja på en ö, som redan på den tiden ofta
besöktes af örlogsmän, och dit till och med Bligh under tiden möjligen kunde hafva anländt. Tabouai, som tycktes hafva
varit en favoritplats för upprorsmakarne, blef åter deras destinationsort, och anlända dit gjorde de ett försök att bekämpa
infödingarne och bilda en koloni derstädes. Men äfven denna gång funno de vildarne för besvärliga för sig, och det beslöts, att
man skulle uppsöka någon aflägsen, obebodd ö. Några få, som icke delade denna tanke, fördes till Tahiti och landsattes der,
hvarifrån Bounty åter begaf sig bort, sedan besättningen lockat en mängd qvinnor ombord genom att inbjuda dem till en
fest, under hvilken briggen gick till segels dem ovetande. Efter någon öfverläggning sattes kurs på ön Pitcairn, en liten
isolerad, men af ymnig vegetation höljd ö på Lat. S. 25° och Long. V. 131°, som af myteriets hufvudman, en mr Christian,
rekommenderades såsom passande för deras ändamål. Ön uppnåddes, Bountys invånare flyttade i land, och Bounty uppbrändes
för att icke leda till brottslingarnes upptäckt. Här fortsattes nu under en följd af år de redan på Tabouai började tvisterna
emellan de hvita och deras bröder från Tahiti. Våldsbragder föröfvades, mord begingos, och på mindre tid än tio år hade de
båda rasernas manliga invånare så utrotat hvarandra, att af de 15 man, som landat på ön, endast två återstodo. Af dessa
dog äfven snart den ene, och den andre, John Adams, fann sig ensam bland en mängd qvinnor och barn. Ånger öfver sina
brott samt sorg öfver sin olyckliga ställning förvandlade då den förre fribytaren till en from och flitig missionär. Sjelf icke
utan kunskaper, var han i stånd att bibringa både qvinnorna och barnen den uppfostran de hittills saknat. Med tillhjelp af
en gammal bibel, som han hade räddat från Bounty, lärde han dem först läsa och sedan religion. Mose lag blef deras. Barnen
uppväxte i exemplarisk sedlighet. Öns fruktbara jord uppodlades. Giftermål ingingos. Familjerna ökade sig, och när kapten
Beechey med H. M. S. »Blossom» år 1825 besökte ön, hade den unga kolonien, gamle Adams inberäknad, 66 inbyggare,
hvilka tillsammans bildade ett så lyckligt och väl organiseradt samfund, att de på det högsta väckte alla de ombordvarandes
deltagande. Sedan dess hafva många seglare besökt ön. Missionärer hafva blifvit ditsända och sällskap bildats både i
Amerika och England för att förse densamma med de civilisationens artiklar, hvaraf dess invånare tid efter annan blifvit i
behof. Till år 1859 hade emellertid befolkningen så tillvuxit, att ön började blifva för liten, och som äfven tillgången på
drickbart vatten var otillräcklig, så blef en emigration nödvändig. Engelska regeringen gaf dem då den fruktbara Norfolk-ön
på Australiens ostkust till vistelseort, och dit hafva nu alla Pitcairn-öns inbyggare flyttat, med undantag af några äldre
personer, som föredragit att framlefva återstoden af sitt lif på den ort, der de blifvit födda.

Hvad åter Bligh beträffar, så lyckades han efter svåra mödor och en 63 dagars lång segling i sin illa utrustade båt
att uppnå en af de portugisiska besittningarna i Ostindien, hvarifrån han återvände till England. Denna resa är en af de
märkvärdigaste i sitt slag och en hel roman i och för sig, men ännu egendomligare är förhållandet, att en af Blighs
underlydande, som då var kadett med honom, några år sednare fick göra om samma färd och på samma sätt, sedan det skepp han
tillhörde strandat på ett korallref och besättningen måst rädda sig i båtarna. Bligh sjelf blef sedermera amiral och
»Commander in Chief» för engelska flottan i Stilla hafvet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0111.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free