Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Männen deremot bära i allmänhet europeiska kläder, d. v. s. så långt tillgångarna medgifva.
På landsbygden äro väl endast benkläder och en stråhatt ansedda såsom tillräckliga att uppfylla
anspråken i detta afseende, men i staden och på plantagerna måste enligt lag alla vara anständigt klädda.
Skodon äro likväl något, som de hvita ännu icke lyckats införa med synnerlig framgång, ty de infödda
af nästan alla klasser föredraga att gå barfotade. De påstå äfven, att förkylningar, som förr voro
okända bland dem, nu börjat blifva ganska vanliga, sedan de anlagt europeiska kläder.
Den mikronesiska ansigtstypen framträder måhända renare här än på något annat ställe. Något
framskjutande läppar samt en bred och liksom intryckt näsa äro vanliga drag hos alla de ljusare
raserna i Söderhafvet. Hawaiierne ega dessa drag i högre grad än några andra, men man finner dem
dessutom utrustade med bred och ofta höghvälfd panna, hvilket är något högst sällsynt hos de
sydligare belägna öarnas infödingar, samt med en liflighet och eld i blicken, som tillkännagifver högre
intellektuela egenskaper än det intetsägande och liksom drömmande öga, hvarmed t. ex. Tahitis
skönheter visserligen stundom lyckas förskaffa sig hvita beundrare, men som ovilkorligen måste nedsätta
fysionomistens opinion om egarens eller egarinnans själsegenskaper. Hvad figurens proportioner och
reslighet beträffar, stå hawaiierne äfven framför sina sydligare stamförvandter, och det hör snarare
till regeln än undantaget att anträffa såväl män som qvinnor af 6 fots längd.
De hawaiiska kanakernes hudfärg varierar mycket och framställer alla nyanser emellan mörk
mahogny och ljus oliv. Qvinnorna äro vanligen ljusare än karlarne och de förmögnare klasserna
ljusare än de fattiga, hvilka genom sitt lefnadssätt äro mera utsatta för solen. Fordom existerade
slafveri på öarna, och konungarnes eller höfdingarnes makt öfver sina undersåtar var absolut
despotisk, så att de till och med befalde öfver dessas lif. Lagarna hafva nu för längesedan upphäft
slafveriet, men, liksom i många andra länder, har i stället inträdt ett slags feodalförhållande emellan den
infödda aristokratien och folket, bland hvilket vissa familjer, generation efter generation, haft för vana
att betrakta sig såsom tillhöriga den eller den familjen, åt hvilken den arbetat utan någon annan lön
än födan. Detta bruk bland de lägre klasserna att låta sig helt och hållet ledas af de högre är äfven
så inrotadt, att det ännu i dag icke hör till sällsyntheterna att finna föräldrar, som skänka bort sina
barn åt medlemmar af de högre familjerna och i synnerhet åt här boende européer, som de af något
skäl önska visa sin hyllning, och barnen betraktas sedan af föräldrarne icke såsom deras, utan såsom
sina nya husbönders tillhörighet. Ett afslag på ett sådant anbud skulle till och med upptagas med
sorg, och ett godt medel att bringa försumliga, infödda tjenare till ordning säges derför vara att
hota dem med afsked, eller om de äro »presenter», att återsända dem till gifvaren.
Mrs Woodhouse, engelske kommissionärens i Honolulu fru, hade i sin tjenst en 14-årig flicka af
halfblod, som på detta sätt blifvit skänkt åt henne. När Hannah var olydig — och liksom all
ungdom här var hon liflig och full af odygd — så hotades hon med att blifva hemsänd, om hon icke
ändrade sitt uppförande, och mrs Woodhouse försäkrade, att intet medel verkade bättre. Detta
härledde sig dock icke af någon rädsla för hemmet, hvilket Hannah ofta och gerna besökte, utan af
fruktan för det misstroende hon skulle ådraga sig af sina vederlikar och syskon, om dessa funno, att
hon icke vidare hade något värde i sin matmors ögon. Detta förhållande bevisar visserligen blott, att
en del af öarnas befolkning ännu står på en ganska låg ståndpunkt, men det antyder äfven, att ett
godt förhållande måste existera emellan de infödda och de hvita, till hvilka de önska närma sig.
Emedan kanaken ännu icke lärt sig inse nyttan af att arbeta mer än han behöfver för sitt
lifsuppehälle, så anses han af de hvita för att vara lat. Detta måste dock icke på långt när så mycket
gälla de hawaiiska som de andra polynesiska ögruppernas infödingar. Aldrig syntes åtminstone under
författarens vistelse i Honolulu och dess grannskap sysslolösa infödingar, utom på de tider af dagen
då alla menniskor i detta klimat söka hvila, eller under de tre à fyra timmar vid middagen, då solen
bränner som hetast, men deremot förekommo de ofta, äfven under denna tid, ifrigt sysselsatta med arbete
i sina kalo-planteringar eller yams-land. Det är också nu länge sedan hawaiiern upphörde att
vara vilde, och han har derför förlorat en stor del af dennes egenskaper, bland hvilka förakt för allt
ihärdigt arbete kanske är den mest utmärkande. En hel mängd handtverk och allmänna befattningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
