Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
årligen en stor mängd af den manliga befolkningen, och en del af denna seglar äfven oafbrutet till
sjös samt inbegripes derigenom möjligen icke i folkräkningen, men dödligheten bland befolkningen
säges icke vara stor och barnamordens tid har för länge sedan upphört. Vetenskapsmän hafva hittills
förgäfves sysselsatt sig med att utforska orsakerna till detta sorgliga faktum, som vi här lemna efter
att blott hafva antydt detsamma, och detta så mycket hellre som tanken derpå icke får fördunkla det
glada minnet af vår sista dag i Honolulu och drottning Emmas pic-nic på Wai-ki-ki.
Denna tillställning var kanske mera egnad att låta oss blicka in i infödingarnes ställning och
enskilda lif än alla andra utflygter och festligheter i Honolulu, hvari vi genom dess invånares
gästfrihet sattes i tillfälle att deltaga, ty när drottningen gifver en fest, så anser sig hälften af Oahus
invånare såsom sjelfskrifna gäster, och redan kl. 10 f. m. den festliga dagen syntes hela den breda
landsvägen emellan staden och »Diamond hill» i ett dammoln af de talrika ryttareskaror, som drogo ut till
Wai-ki-ki. En uttrycklig önskan af drottningen, att all etikett skulle bortläggas för dagen, förringade
icke heller det nöje hvarmed de från örlogsmännen i hamnen inbjudna gästerna bestego sina gångare
för att i kapp med kanakerne uppnå mötesplatsen. Och en kappridt blef det. Öfver vägar, stängsel
och kaloplantager flögo infödda och hvita om hvarandra, men ingen ville vara sist, och bland de
hundratals ryttare och ryttarinnor, som utgjorde den spridda kavalkaden, togo som vanligt de unga
kanakskorna priset näst efter ett par af Alerts matroser, som lyckats skaffa sig goda hästar.
Detta var nu introduktionen till drottning Emmas fest, och denna utgjorde i sanning icke den
sämsta delen deraf. Men ridten i den tropiska middagssolen hade lemnat märkbara spår på gästernas
så väl pannor som kläder, och först sedan Stilla hafvets salta bölja vid stranden af Wai-ki-ki fått
bidraga att återupplifva de något medtagna krafterna samt en nödtorftig toalett blifvit verkstäld i en
för detta ändamål upplåten koja vid stranden, uppsöktes drottningens villa, en rymlig, men i öfrigt
högst anspråkslös hydda bland den mängd sådana, som beklädde stranden af en liten å.
Öfver allt på slätten syntes menniskor och hästar. Det såg ut, som hade alla Honolulus
hästhandlare samlats här för att hålla marknad. Tvenne af drottningens manliga kusiner af rent blod
fungerade såsom värdar och inledde festen genom att låta en musikkår af infödda spela upp till dans
på verandan. Societeten inomhus utgjordes af alla Honolulus notabiliteter. Snart sväfvade hvita
kavaljerer och bronsfärgade damer omkring, än i en liflig vals, än i en flygande galopp — allt medan
solen stod nära zenith och i en temperatur af minst + 36° Cels. i danslokalen. Emellan danserna
uppstämdes qvartettsånger af infödde. Musikstyckena voro alla af inhemsk komposition, och bland
dessa bevitnade ett, »He mele lahui Hawaii», eller hawaiiska folksången, ej mindre framstående talang
hos kompositören, m:rs Lilia Dominis, en af drottningens slägtingar, än goda anlag hos dem, som
utförde densamma. Musik och sång hafva alltid omfattats med intresse af de infödde här, hvilka också
äro af naturen utrustade både med röst och musikaliska anlag.
Till lycka för de dansande och deribland äfven de infödda damerna, som naturligtvis voro
inklämda i kostymer enligt sista modejournalen ifrån San Francisco, lemnade det ansträngande arbetet
inomhus snart rum för ett, hvars natur ej var fullt så mycket stridande emot klimatet, nemligen en
bankett af utsöktaste slag. Hvad som utgjorde dennas ingredienser i allmänhet har jag förgätit, men
ett minnes jag dock, och det är att bordets prydnad var ett berg af is — färsk is ifrån Mauna Loá
— som i moln af ångor reste sig på dess midt, och den anrättningen hade framför allt en strykande
afgång.
Under det denna bankett njöts inom verandan, undfägnades folket utanför med »poi» och fisk
i stora calebasher samt med ett slags hafstång med obehaglig smak, men hvilken kanakerne anse som
en delikatess. Ehuru dessa anrättningar, fastän tilltagna i stor skala, voro långt ifrån tillräckliga att
tillfredsställa den stora samlingen af infödingar, som lägrat sig omkring byggnaden, var det dock rätt
intressant att se den grannlagenhet, hvarmed dessa sinsemellan delade maten, så att ingen skulle
blifva utan, så väl som den värdiga och städade hållning, — så olik den man vid ett dylikt tillfälle
skulle hafva funnit hos en samling folk af andra färgade raser — de alla intogo, ehuru munterhet
och lif lyste i alla anleten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
