- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
106

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Sedan drottningen efter måltiden aflägsnat sig, upptogs dansen ånyo af dem, som voro hågade
derför, under det andra fördrefvo tiden med promenader till den nära belägna hafsstranden, hvarest
infödingarne arrangerat en »luu» med canoer eller simmande ute i bränningen på refvet, eller med
besök i de omgifvande hyddorna, hvarest folkdansar uppfördes. Bland dessa var en »hula-hula», ett
slags vild fandango, hvartill musiken bestod af »olé-olé», eller trumma, som slogs med fingrarne, samt
en släpig sång, hvilken utfördes med gnällande stämmor och halföppen mun af qvinnor, som sutto på
golfvet i halfcirkel kring de dansande. Det vore fåfängt att söka skildra sjelfva dansen, men melodien
som sjöngs var allt för egendomlig att glömmas. Den ljöd sålunda:
illustration placeholder
D. C. in infinitum.


Som det ännu är brukligt ibland den lägre befolkningen här att slipa näsor, såsom uttryck af
aktning och vänskap, ville infödingarne ovilkorligen, när dansen upphört, att de hvita åskådarne skulle
uttrycka sin tacksamhet emot dansöserna, som skänkt dem detta nöje, på samma sätt som de, nemligen
genom att slipa näsa med dem. Som det skulle hafva varit oartigt att spjerna mot udden
härvidlag, så blef det också nässlipning af öfver lag, och detta hade väl gått an, om de dansande
damerna varit unga och vackra eller om blott en ömsesidig beröring med yttersta nästippen varit nog,
men dessa feta, oljiga matronor skulle enligt bruket hafva ett famntag på köpet. Hundra gånger
hellre då en silfverslant på en tallrik, såsom kaféballetternas primadonnor aflönas i Europa, och
dermed slut med tacksamhetsbetygelserna. I detta afseende har Hawaii ännu något att lära af civilisation.
Men allt vetande är dyrköpt, och drottning Emmas fest var, som vi nämnt, just ämnad att låta
oss främlingar få en om än aldrig så hastig blick in i öarnas sällskapslif, och med denna tröst måste
vi låta oss nöja.

När solen gick ned, gjorde äfven Wai-ki-kis gäster uppbrott. Hemfärden var ej mindre liflig
än utresan, i synnerhet sedan en mängd stora hövagnar anskaffats för det täcka könet och tåget blifvit
ordnadt i procession. I têten åkte musiken, dernäst ett dussin förridare med bloss och sist en
lång rad åkande och ridande, omsvärmade af en böljande menniskohop till fots. Det hela liknade
mer ett stojande bröllopståg än hemresan från en kunglig pic-nic, hvilken likväl var så beskaffad, att
minnet deraf skall länge fortfara hos dess deltagare.

Den 6 november var dagen för vår afsegling. Hela förmiddagen hvimlade korvetten af besökande,
som kommo att säga oss farväl, ty Alert, liksom vår engelska sherry, hade blifvit riktigt
populär på ön. Slutligen lyckades vi få däcket klart från våra sällskapliga Honolulugäster, och vid
middagstiden ångade vi sakta ut ur hamnen för att en knapp mil från land sätta till segel för en laber
nordlig bris, som stod under öarna.

Vår destination var nu Valparaiso, men chefens order lydde, att om han ej kunde slå sig
ostvart om Marquesas- och Pumatu-öarna, hvilka sednare utgöra en ännu blott ofullkomligt uppmätt
labyrint af korallref och lagunöar, som ej gerna genomseglas, om det kan undvikas, så skulle han få
anlöpa Tahiti på några få dagar. Det berodde sålunda af en slump, om vi skulle få skåda
»Söderhafvets perla» denna gång, men chefen på franska fregatten »Venus», som dagen före oss hade
afseglat från Honolulu med destination till Tahiti, hade vid sitt sista besök ombord, fastän kanske mera
på skämt än allvar, sökt uppmuntra oss med den försäkran, att det var omöjligt att undvika Tahiti
för den som ifrån Sandwichsöarna var destinerad sydostvart, och som det ej låg något osannolikt häri,
då man för att komma från Honolulu till de vestliga vindarnas gräns i södra hemisferen måste
genomsegla nästan lika stora delar af N. O. och S. O. passaderna, hvilket i det närmaste bör gifva
sydlig kurs i behåll, så emotsågo vi alla med glädje det mångbesjungna Tahiti såsom vår nästa hamn.
Den franske kaptenen hade också rätt.

De första dygnen stod dock vinden nordlig, och redan följande dag voro vi under kusten af
Hawaii, den ostligaste och största af Sandwichsöarna, i vårt bemödande att »enligt order» komma

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Sep 21 12:42:10 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free