- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
107

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ostvart. Frampå e. m. samma dag voro vi Hawaii på 5 mil nära. Det var nästan stillt, och hafvets
blanka yta syntes blott här och der rispad af ryggfenan på någon jagande delfin eller dennes
flyktande byte. Högt och grönklädt höjde sig i norr Hawaii, och under det vi långsamt drefvos längs
dess kust, hade vi godt tillfälle att med tillhjelp af våra kikare granska densamma. Innästlade
liksom fogelbon i löfverket eller utplanterade på klippkanterna, syntes här och der infödingarnes
hyddor, och vid passerandet af Kealakakuaviken syntes i dess inre, på den plats der Cook dödades,
kolonisternes hvita hus och den nya missionskyrkan i den unga staden Hilo då och då dyka upp bakom
strandbränningens ljusa rand. Långt i N. O. reste sig Mauna Loá (ofantliga berget) med sin 13,400
fot höga, dôme-formade topp insvept i moln. En stark eruption hade redan i några veckor pågått i
dess krater »Kealuéa», hvaraf troligen de tjocka moln, som nu höljde bergets topp och öns hela östra
del, hade sin uppkomst.

Kealuéa är, såsom den största krater på jorden, af stort intresse. Den har på sednare tider
ofta besökts af turister och vetenskapsmän, ehuru färden dit upp lär vara förknippad med stora
svårigheter till följd af markens ojemnhet. Den första europé som besteg Mauna Loá var Ledyard,
hvilken åtföljde kapten Cook på hans tredje resa. En sednare resande, Douglas, är bland de få, som
varit i tillfälle att uppmäta berget och kratern. Hans korta och enkla skildring af kratern, införd i
»the Hawaiian Spectator», en af Honolulus månadtliga tidskrifter, är såsom den enda i sitt slag af
intresse och lyder sålunda:

»Toppen af detta märkvärdiga berg är så platt, att ingen punkt af ön kunde skönjas derifrån,
ej ens Manua Kaas pik eller hafvets horisont, ehuru dagen var ovanligt klar. Platåen utgör sjelf en
horisont af omkring 7 mils diameter.

Sedan vi vandrat åt N. V. en distans af 2¼ mil började sjelfva hufvudkratern att synas. Kl.
var då 2 på. e. m. Vi kommo först till kraterns sydöstra sida och sökte härifrån att uppnå dess af
svarta lavablock markerade kant, men markens hålor voro höljda af snö, hvarför det var klokast att
ej försöka denna väg, i synnerhet sedan jag tvenne gånger sjunkit ned ända till axlarne. Härifrån
gick jag derför längs östra sidans kant till en kulle på bergstoppen, hvilken punkt hade synts från
Mauna Kaa som den högsta. Då jag uppnådde kanten af afgrunden, hvirflade vinden upp emot mig
ifrån kratern med så våldsam styrka, att jag knappast kunde komma närmare än 20 fot derifrån.

Omkretsen af den inre, nyare kratern är, så nära omständigheterna tilläto mig uppmäta
densamma, 6¾ mil [1]. Den yttre kanten, som utmärker utsträckningen af den gamla kratern, är omkring
24 mil i omkrets och dess djup från högsta spetsen af dess lodräta sida är 1,270 fot. I djupet
gapade förskräckliga afgrunder, och det såg ut, som om berget sönderslitits ända ned till sina
grundvalar. Fastän jag hade en god kikare och luften var fullkomligt klar, syntes der intet slut på djupet.
Ingen rök syntes för tillfället. I sanning, ett förfärligt skådespel måste framställas här, då vulkanen
är i sin verksamhet!

Bergets södra sida, som tydligen hade lemnat utlopp åt lavan, kanske under otaliga utbrott,
tyckes länge hafva varit i hvila och erbjuder derför mindre intresse. Under vandringen hit, under det
vi passerade en kedja af lavablock, framträngde genom en remna i ett af dessa ett melodiskt ljud,
liknande den svaga tonen af en glasharmonika, beledsagadt af ett susande ljud som från en bisvärm.
I lägre regioner skulle man hafva passerat detta, under antagande att det kom ifrån insekter, men
vid denna höjd var omständigheten för ovanlig och märkvärdig för att icke väcka uppmärksamhet.

Nära toppen af berget såg jag en liten fogel af en sparfs storlek och af gråbrun färg, sittande
på ett lavablock, — det enda djur, som jag träffade öfver gränsen för växtlighet, med undantag af en
död hök, som jag fann uti en håla. Den lilla fogeln var alldeles tam och tillät mig taga sig, hvarpå
jag åter gaf honom friheten.

På östra sidan af hufvudkratern syntes en mindre konisk öppning af slagg, det enda aflopp
för dylika ämnen jag såg vid kratern.


[1] Andra resande uppgifva 9.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Sep 21 12:42:10 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0124.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free