Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samtidigt bildade sig akterut. Det såg ett ögonblick ut, som om hela den digra molnmassan hvilat på
en irregulier pelargång, men hvilkens kolonner i motsats till arkitekternes voro smalast på midten.
En frisk bris sprang i detsamma upp från vester, och hela den rörliga arkaden började luta på sig
samt småningom draga af åt lä. Härvid brötos några af skydragen, men försökte oupphörligt att
återbilda sig, och det var högst egendomligt att dervid se de trattformiga molntapparnas blixtsnabba
nedskjutande och försvinnande vid deras till utseendet våldsamma ansträngningar att förena sig med
de från hafvet mötande vattenkäglorna. För sjömän äro skydrag ganska vanliga företeelser, men man
får aldrig se talrikare och vackrare sådana än här bland Söderhafs-öarna.
Småningom böjde sig nu också Alert för den antågande brisen, som hurtigt klarade undan
hela molnmassan. Segel sattes, och ånyo gåfvo fartygets rörelser samt det öfver lovarts back och
gångbord duggande stänket tillkänna, att »tahitiskorna voro i bogsertåget», som blåtröjorna uttryckte
sig. Och deras aning härvidlag blef snart besannad, ty följande dag, den 30 November, voro redan
vid soluppgången de pyramidlika topparna af Tahitis berg skönjbara genom den rena morgonluften,
och snart derpå syntes den vester om Tahiti belägna Eimeo-öns bergsspetsar, bland hvilka tvenne
formationer, »Märlspiken» och »Bordet», till utseendet motsvarande sina namn, voro lätt igenkända. Vid
middagstiden passerades lagun-ön »Tetuaroa», som består af en hel samling mindre och större öar,
ringformigt omslutande sin lagun, och snart derpå kunde vi urskilja fyrtornet på »Venus Udde»,
Tahitis nordligaste spets.
Tahiti är i alla afseenden den betydligaste ö i denna del af Söderhafvet, och många omständigheter
hafva bidragit att till och med gifva den ett klassiskt anseende. Blotta formen utmärker
densamma från omgifvande öar. Tvenne smala och höga halföar, hvilkas berg resa sig ända till 9,000
fot öfver hafsytan, äro förenade medelst ett lågt och smalt näs, och deras sammanlagda omkrets är
något mer än 100 mil. Från de trenne stora centralpikarna på den större af dessa halföar —
Orohena, Aoraï och Pirohiti — utgrenar sig landet åt alla sidor emot sjön i gröna, sluttande bergsryggar.
Emellan dessa ligga breda och skuggrika dalar — hvar och en en Tempedal i fruktbarhet och
naturskönhet — rikligen skogbevuxna och vattnade af ymniga strömmar. Olikt med hvad man finner på
de andra öarna sträcker sig längs stranden rundt hela Tahiti ett lågt bälte af alluvialjord, höljdt
med den yppigaste vegetation, och det är förnämligast här infödingarne bo. Rundt omkring ön, på
något afstånd från land, sträcker sig sedan, liksom på Oahu, korallrefvet — en väldig vågbrytare,
liksom af naturen placerad der, för att gifva skydd åt landet; ty om Stilla oceanens långa dyningar
skulle bryta emot det lösa jordlager, som betäcker strandbältet, så skulle detta snart blifva afspoladt
och infödingarne på samma gång beröfvade sitt fruktbaraste land.
Men korallbarrieren tjenar äfven till ett annat ändamål. Den bildar förträffliga hamnar, och
endast Tahiti är utrustadt med icke mindre än 24 sådana. Märkvärdigt nog äro alla sådana
öppningar på refvet, genom hvilka fartyg kunna gå in, utan undantag belägna midt för mynningen af
rinnande vatten, en fördel som sjömannen tillfullo förstår att begagna sig af, då han behöfver uppsöka
en plats för att förse sitt fartyg med vatten.
Sedt ifrån sjön framställer Tahiti en tafla af oöfverträfflig skönhet. Ön framstår som en enda
massa i olika skiftningar af grönt, ifrån stranden och upp till de högsta bergstopparna omvexlande i
oändlighet med dalar, bergsåsar, klyftor och vattenfall. Här och der kasta de höga pikarne sina
skuggor öfver de lägre bergen långt ned i dalarna, i hvilkas djup kaskaderna ses glimma i solskenet,
liksom störtade de fram ur grönskande löfsalar. Öfver det hela ligger en förtrollning, så att man
tycker sig vara i ett paradis, nyss fullbordadt af Skaparens hand.
Ej heller förlorar taflan vid närmandet något af sina behag, och det är ingen öfverdrift att
säga, att för en europé, som besitter någon känslighet för naturens skönhet, äro landskapets
obeskrifliga lugn och skönhet sådana, att hvarje föremål framstår som någonting han sett i drömmen. Man
är för en stund frestad att betvifla, att scenerier som dessa kunna finnas i verkligheten, och det är i
sanning intet under, att fransmännen betecknade ön med namnet Nya Cythere eller att de Bougainville
i sin skildring af densamma kunde säga: »Jag trodde ofta, att jag vandrade i Edens lustgård».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
