- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
115

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

men som likväl tyckes vara ett lika oumbärligt plagg för den katolska kyrkans andlige som
prestkragarne för vår kyrkas. Då vi kommo ut på landet, började dock vägen hvimla af infödingar, och åsynen
af denna ras i sitt naturtillstånd, d. v. s. så mycket som detta ännu existerar, förminskade i ingen
mån våra förut fattade begrepp om densamma. Hvad som först fäste uppmärksamheten var deras
ljusa hudfärg, jemförd med Sandwichs-öboarnes, samt bristen på en viss liflighet och eld i blicken,
som alltid utmärkt dessa sednare i våra ögon. Alla sågo de dock godmodiga och vänliga ut, och
när vi helsade en grupp unga män och flickor med deras »ya-ro-náh», som betyder detsamma som
Oahus »alóha», besvarade de alla småleende helsningen, hvarjemte hördes uttrycken »ta howri»,
främlingar, och »beretani», engelsmän. Qvinnorna buro samma drägt som de på Sandwichs-öarna, men
karlarne voro endast kostymerade i skjorta med ett under denna kring höfterna lindadt tygstycke,
kalladt »maro», som räckte till knäet. Alla flickorna buro blommor eller kransar i håret, och till och
med några af karlarne, som ej buro rothatt, hvilken tyckes vara männens vanligaste hufvudbeklädnad
på ön, hade en dylik hårprydnad, fastän af stora gröna blad.

Från en nära stranden belägen och af hela söderns flora bevuxen kulle, som vi snart derpå
uppnådde, syntes solen, hvars strålar trängde sig fram mellan trädens ändlösa led, lik en stor, röd
eld brinna i skogen, belysande hvarje gren och blad med sitt skimmer, och i vester aftecknade sig
Eimeos bergstinnar emot den starkt belysta horisonten i konturer, som antogo formen af någon
gammalgötisk slottsruin. Luften doftade af kryddor, strömmar sorlade omkring oss, gröna grenar
vaggade öfver våra hufvuden, och långt inåt ön syntes »Orohenas» höga pikar glöda. Alltsom vi skredo
framåt, framstod det pittoreska i de omgifvande landskapens natur allt herrligare.

På somliga ställen voro träbryggor slagna öfver de vägen korsande vattendragen, och på andra
uppburos sådana af ett enda brohvalf. Öfverallt var vägen så bred, att tvenne ryttare beqvämt kunde
hafva ridit i bredd på densamma. Mil efter mil vandrade vi sedan under besöket i Tahiti längs
»broomroad», men aldrig blefvo dessa oupphörligt vexlande scener tröttande. Hvarthän vägen leder
vandraren, vare sig öfver jemna skogsmarker, gräsbevuxna kjusor eller palmhöljda kullar, — alltid
har han det blåa hafvet i sigte på den ena sidan och de gröna bergen på den andra.

Hvarför denna vackra väg, — kanske det bästa, som civilisationen gjort för ön, — kallas
»broomroad» (qvastvägen) torde vara svårt att utfundera. Möjligen har renhållningen medelst
»qvastar» i närheten af Papiti något att göra med namnet, i betraktande af att sådana rengöringsverktyg
förr i tiden voro obekanta för infödingarne, som gerna benämna såväl personer som saker med namn,
betecknande någon egendomlighet, förbunden med det namngifna. Emellertid berättas det, att vägen
hufvudsakligen blifvit anlagd af infödingar, som under någon viss Pomarés regering brukade straffas
med detta arbete, så snart de anträffades öfverlastade af starka drycker, och ännu i dag bestraffas
mindre förbrytelser med så och så många dagars arbete på »broomroad». Vägen anlades ursprungligen
för missionärernes beqvämlighet, då de ville resa från den ena ändan af ön till den andra, samt
omkretsar nu hela den större halfön samt en del af den mindre, som kallas »Tiaraboo».

»Broomroad» är den enda egentliga vägen på hela ön, hvars obefolkade inre är nästan
otillgängligt genom täta skogssnår, svindlande bråddjup och skarpa bergskammar samt till större delen
okändt, till och med för de infödda sjelfva, hvilka, då de vilja komma till öns motsatta sida, hellre
följa »broomroad», än de försöka att gå tvärs öfver landet. Deras obekantskap med sin ös geografi
är till och med så stor, att det för blott få år sedan bland dem fanns en tradition om en insjö, som
skulle finnas uppe bland bergen och hvilken tillerkändes alla möjliga underbara egenskaper, såsom att
den var bottenlös, att den saknade både af- och tillflöde, samt att dess vatten vore så förgiftadt, att
hvarje menniska, som närmade sig detsamma, ovilkorligen skulle dö. Det var också intet under, att
icke någon inföding då ville riskera sitt lif genom att uppsöka ett så farligt vattendrag. Men några
engelska sjöofficerare, som icke hyste full tillit till infödingarnes berättelser, togo sig en dag för att
upptäcka sjön. Den fanns verkligen på en af Orohenas högsta platåer samt är, ehuru liten, af
betydligt djup. Men i stället för det förgiftade vattnet funno de detta uppfyldt af delikat fisk, hvilken
numera med stor begärlighet eftersökes af infödingarne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0134.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free