- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
117

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Den nu varande största kyrkan på Tahiti är »the Metropolitan Church» i Papiti, hvilken är
betydligt olik den förra. Den är af medelmåttiga dimensioner samt klädd med bräder kring väggarna
och hvitmålad. Dess få fönster äro utan glas, men försedda med jalousier emot solen, och taket är
enligt öns sed betäckt med palmblad. Om det yttre icke framställer något nytt för främlingen, så
framstår dess inre så mycket egendomligare. Der synas takbjelkarna omvirade med brokiga
stråmattor, som nedhänga i befransade knippor längs de takåsen uppbärande midtelpelarne. Öfver golfvet,
som består af grofva plankor, sträcka sig rader af vanliga kyrkbänkar för de hvita och af med
kokosfibrer eller bastmattor beklädda platser, försedda med ryggstöd, på golfvet för de infödda, som
föredraga denna ställning, då de sitta. Predikstolen, som är uppförd af ett svart, glänsande trädslag,
står i ett hörn af byggnaden. Den är af oproportionerlig höjd samt måste vara beräknad att tillåta
predikanten se sin församling i fogelperspektiv. En läktare, uppburen af palmpelare, går vidare rundt
omkring trenne af kyrkans sidor, och midt på golfvet synes en groft skulpterad dopfunt af ett vackert
trädslag med svarta och röda ådror. Hela kyrkans inre prålar af smaklösa linier och ornament i
bjert blå färg, hvilka målningar hafva utseende af att vara anbragta af missionärerne sjelfva vid
något tillfälle, då de varit af mer än vanligt olika tänkesätt sinsemellan. Emedan man har varit
sparsam på ljus och de flesta föremålen äro af mörk färg, så hvilar en obeskriflig indiansk halfdager
öfver det hela. En egen trälukt — något som för öfrigt möter i hvarje större byggnad i Polynesien
— kännes äfven, så snart man träder in, och man tänker ofrivilligt på gamla maskätna afgudabilder,
undanstufvade i något skräprum i närheten.

Vid vår ankomst till kyrkan ringde en ung inföding »samman» på en liten metallklocka, som
han bearbetade med en jernstång. På samma ställe hade kanske stridssnäckan ljudit i gamla tider.
Kyrkan var uppfyld af menniskor. Höfdingar af ståtligt utseende, hvilkas fäder hade svängt
stridsklubban, och gamla män, bland hvilka mången i sin barndom torde hafva sett offren röka på »Oros»
altare, syntes der. Öfver allt möttes ögat af brokiga siden- och kalikåklädesplagg, alltid burna vid
högtidliga tillfällen af de infödde och framställande de bjertaste kontraster till såväl mönster som färger.
Några buro kläder skurna i likhet med dem, som brukas i Europa, och till och med rockar och
benkläder syntes här och der, ehuru dylika plagg alltid synas otympliga på infödingar och förtaga den
pittoreska effekt, som åsynen af en samling sådana eljest framställer. Mera än kostymerna voro dock
ansigtsuttrycken hos den församlade menigheten egnade att väcka uppmärksamhet. Hvarje ansigte
syntes ega detta uttryck af själfullhet och lif, som städse utmärker polynesier, der de äro samlade i
större antal, och hvilket man äfven finner hos andra färgade raser, då de börja känna sig högtidligt
stämda. Här yttrade sig denna stämning i en alltjemt stigande oro. Hvarje klädning hördes frasa,
hvarje lem syntes i rörelse och ett oafbrutet sorl genomgick hela församlingen. Slutligen blef det ett
oväsen så stort, att den gamle, bleke missionären ej längre kunde höras från sin upphöjda plats,
hvarest han börjat predika på landets språk, men ett halft dussin karlar i hvita skjortor, förmodligen
något slags kyrkvaktare, började samtidigt synas ibland menigheten och lyckades äfven, sedan de en
stund sjelfva åstadkommit ännu mera buller, bringa densamma till tystnad. Något slags varaktig
kyrklig disciplin tycktes det dock vara omöjligt att åstadkomma. Än hördes ett halfhögt samtal här
och än ett illa undertryckt skratt der. I ett hörn af kyrkan hade en samling skolungdom — en liflig
och okynnig skara gossar och flickor — tagit plats med sin lärare. Denne satt bakom på en kort
bänk och bredvid honom en liten spenslig gosse med betryckt utseende. Så snart ungdomen började
blifva för högljudd, fick den unge martyren sig ett slag af skolmästarens käpp, möjligen i ändamål att
visa de andra, hvad de hade att vänta sig, om de icke förhöllo sig ordentligt, och ett ögonblicks
tystnad inträdde. Denna bestraffningsmetod är icke ny. Historien lär, att den för icke många
generationer sedan tillämpades vid ett af Europas mest ansedda hof, och turkar och kineser sägas ännu prisa
dess förträfflighet.

I ett annat hörn af kyrkan stod en gammal man, till utseende helt olik sina landsmän, och
lutade sig emot en pelare. Han hade ingen annan beklädnad än en gammal tappa-mantel, och till att
döma af hans förvånade min kunde man antaga honom vara en vid hufvudstadens främmande scener

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0138.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free