- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
119

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Tahitis missionärer äro väl icke desamma nu som för 25 år sedan, och det är sålunda antagligt,
att dagens föredrag ej var fullt så befängdt som detta, hvilket mera är att anse såsom prof på
hvad infödda missionärers predikningar kunna vara, men vi misstänka dock, att vår tahitiske talares
föreläsning äfven denna gång icke var utan sina komiska sidor, ty till och med de infödde gjorde
stundom min af att le, under det deras anleten deremellan framstälde vexlande uttryck än af sorg, än
af förskräckelse och än af förnöjsamhet, allt eftersom talet anslog den ena eller den andra af deras
lättrörda känslor. Efter detta upphörde dock gudstjensten. Den gamla klockan vid dörren bearbetades
af gossen med jernstången, och menigheten skyndade sig ut, som det tycktes med samma känslor
som en skara skolungdom ur läsrummet efter en mer än vanligt tålamodspröfvande lektion.

Det vore djerft att blott på grund af det intryck, som denna gudstjenst gjorde, söka draga
några slutsatser om tahitiernes religiösa ståndpunkt för det närvarande, hvilket är något som förf.
äfven under andra förhållanden icke skulle tro sig i stånd att bedöma, men flere här boende hvita
instämde dock temligen allmänt uti, att missionärerne sjelfva icke anse resultaten särdeles väl
motsvara deras mångåriga arbeten. Vi kunna icke säga, om de härvid jemföra Tahiti med andra öar,
der de anse sig hafva haft bättre framgång, eller ens huru stora deras förhoppningar från början varit.
Men det säkra är, att de — vi antaga gerna emot sin vilja — på ett i ögonen fallande sätt lyckats
förvandla de infödda till stora hycklare i allt hvad religion heter, och skälet dertill torde icke
minst hafva varit den oförsvarliga stränghet och intolerans, hvarmed de tid efter annan sökt
reformera dem efter sina idéer, utan afseende på deras vanor, traditioner, lynnen och naturliga böjelser
eller till och med utan bemödande att ens söka studera dessa. Hvilket intrång hafva t. ex. icke
missionärerne gjort i öboarnes personliga frihet genom detta till ytterlighet drifna spioneringssystem,
hvarigenom de söka kontrollera deras enskilda lif! Samlas en skara ungdom att förlusta sig med
lekar och dans, genast är en missionär der för att undersöka, om icke något i hans ögon klandervärdt
möjligen ingår i nöjet. Hafva de infödda en festlig måltid, så måste en »mickonari» städse vara
inbjuden för att se till, att måttlighet iakttages, men i den ganska skarpsinnige tahitierns tanke, som
icke så lätt låter föra sig bakom ljuset, för att sjelf få äta sig mätt, och de stackars flickorna kunna
då omöjligt få sköta sina små kärleksaffärer i fred för sina »kannakippers», som de öfver lag
benämna drottningens gendarmer och missionärerne, utan att på ett eller annat sätt blifva
utspionerade och sedan befordrade till straff, som de enligt sina begrepp omöjligt kunna anse sig förtjente
af. Följden af allt detta har blifvit, att det förhållande af ömsesidigt förtroende, som förr verkligen
fanns emellan de infödde och deras lärare, numera till en stor del försvunnit, och sedan äfven
katoliker kommit till ön och börjat predika lika väl emot sina protestantiska bröder som emot de infödda,
hvilka ännu nästan mangrant bekänna sig till den anglikanska kyrkan, liksom under engelsmännens
tid, har tahitiern helt naturligt börjat vackla i sitt förtroende till såväl den ena som den andra läran.
En reaktion torde väl vara att emotse i detta såväl som i många andra mindre tillfredsställande
förhållanden på Oceaniens öar, men denna kan dock icke gerna inträffa, förrän de europeiska s. k.
skyddsstaterna med en smula mer intresse omfatta de inföddes för närvarande i sanning betryckta ställning och så
kontrollera sina guvernörer, konsuler, agenter, missionärer och hvad alla dessa personer kallas, som hafva
infödingarnes väl och ve i sina händer, att de icke såsom nu är fallet få missbruka sin makt för att rikta
sig och en mängd af sina på öarna svärmande landsmän på de inföddes bekostnad under sken af dessas
oförmåga att sköta sig sjelfva eller ovilja att arbeta m. m. Vi skulle i sammanhang härmed kunna
framdraga många exempel på dylika maktmissbruk, som ännu existera på Tahiti, och en rättegång
pågår för närvarande i afsigt att utröna, huru länge en på ön boende irländare användt infödingar
att såsom slafvar arbeta sin socker- och bomullsplantage, sedan det för en tid sedan upptäcktes, att han
med sina från andra öar importerade kulis, (hvilka ofta ej kunna betraktas såsom annat än slafvar,
då deras kontrakt vanligen är dem okändt och deras lön inskränker sig till födan) blandade infödda.
Men som alla sådana exempel endast äro grundade på mundtliga berättelser, för hvilkas sanning förf.
icke kan gå i borgen, lemna vi dem för att i stället efterse, hvad framsteg de infödda gjort under sina
hvita herrar. Att de gjort framsteg i ett och annat afseende, ehuru dessa möjligen kunde hafva varit

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0140.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free