- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
120

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

större under annan ledning, är äfven klart. Först och främst är skolväsendet ganska utbildadt på ön,
och de flesta skolor äro engelska eller förestås af infödda under engelsk ledning. Alla barn gå i
skola och lära läsa. Många böcker äro öfversatta på tahitiska, och ännu flere finnas på hawaiiska,
hvilka utan svårighet kunna läsas här till följd af dessa båda språks stora likhet. Dessutom står
tahitierne på en betydligt högre moralisk ståndpunkt nu än förr. Hans intresse för europeisk
bildning är äfven väckt, och han söker på sitt sätt, ehuru det går steg för steg, att komma på samma
ståndpunkt som sina hvita landsmän, så länge icke dessa sednare gå för våldsamt tillväga. Men söka
de tvinga honom, som nu är fallet, så vaknar hans halfdomnade frihetskänsla, och han afskakar sig
bandet genom att åter förfalla i lättja; han afstår från sina sträfvanden att lära och afhåller sig så
mycket som möjligt ifrån de hvita. Och med tahitierns af naturen godmodiga väsen, glada lynne
och för öfrigt älskvärda egenskaper, såsom naturbarn betraktad, synes det äfven för den, som blott
ytligt får göra hans bekantskap, att han borde vara lyckligast i detta naturtillstånd. Med sina få
behof känner han icke den vinningslystnad, som kommer den hvite att arbeta i sitt anletes svett,
och ordet afund finnes icke i hans språk. Han älskar sin familj och har nöje af sällskap. Af
gammalt anser han gästfrihet såsom en af menniskans största dygder och njuter af att kunna utöfva sådan
i det mest obegränsade mått. För öfrigt gör han icke en mygga för när och är på det hela på sin
nuvarande ståndpunkt kanske lika god praktisk kristen som hans lärare, fastän han icke kunnat
tillfullo fatta de teorier och dogmer, som man framför allt sökt lära honom, möjligen i tanke att hans
bristande reflektionsförmåga, (hvilken brist han likväl delar med alla söderns folk), derigenom skulle
lättare uppdrifvas. Vi skola emellertid återkomma till dessa förhållanden, sedan vi först fått blicka
in något närmare i de inföddas enskilda lif. Tillfälle dertill erbjöds förf. till en viss grad redan
samma dag genom en festlighet, som de ön gästande franska officerarne tillstält på »le cercle
militaire». Denna cercle är en fransk militärklubb i Papiti, som vanligen äfven hålles öppen för
främmande fartygs officerare. Den enkla, af två eller tre rum bestående lokalen, har sitt läge i en vacker
trädgård invid den förnämsta gatan, helt nära intill drottning Pomarés nya palats, som i parentes
sagdt lofvar att blifva den ståtligaste byggnaden på ön, så snart det blifver färdigt. Nu lågo, utom
Alert, fyra à fem franska örlogsmän här, destinerade till olika delar af jorden, och det var i
anledning af detta sammanträffande, som festen var arrangerad, och att Alerts officerare skulle deltaga i
densamma faller af sig sjelft.

Aftonen var som vanligt här gudomlig. Lagunen låg blank som en spegel, och den korta
skymningen hade knappast öfvergått till mörker, förrän fullmånen i nordost sköt upp bakom Orohenas
bergspikar, öfvergjutande land och vatten med sin mystiska halfdager. Den stora palmlunden vid
Pomarés palats var illuminerad med talrika kulörta lampor, och Papitis gator hvimlade af infödingar
och hvita, som kommit hit för att beskåda eller öfvervara aftonens högtidlighet. En tidig supé, der
inga af den tropiska öns läckerheter fattades, inledde festen. Skålar druckos och tal höllos öfver alla
möjliga ämnen, bland hvilka det icke minst märkliga var »skandinavismen», öfver hvilken en fransk
fregattkapten höll föredrag, sedan han till sin och de flesta närvarandes öfverraskning funnit, att
bland gästerna befunno sig ej mindre än tre representanter af de nordiska rikenas mariner — två i
fransysk och en i engelsk uniform. Men värmen gjorde snart tillsammans med champagnen atmosferen
tryckande inomhus, och detta var just hvad som var beräknadt af de artige värdarne, som nu
föreslogo en promenad ut i det fria. En sorlande bäck och en tät guava-häck skiljde klubbens gård
från den nyssnämnda palmlunden vid Pomarés palats. Ledsagade till en trång passage, som öfver en
bro ledde genom ofvannämnda häck, möttes våra öron af en behaglig duettsång, och komna på den
öppna planen derbakom — hvilken tafla! Der sutto på den mjuka gräsmattan emellan palmstammarna
i dubbla rader och grupperade distriktsvis åtminstone 400 unga tahitiska damer, högtidsklädda och
smyckade med blommor, en profkarta på hela öns skönheter. Bakom sångerskornas led stodo deras
manliga slägtingar, med sina djupa barytonstämmor sekunderande de förras klara sopraner till dessa
enkla, men melodiösa sånger, som redan för hundra år sedan ljödo i Tahitis dalar, då de Bougainville
och Cook hedrade höfdingarne med besök. Ty musik och sång hafva alltid varit omfattade med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0141.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free