- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
122

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ljusen försvunno och några och 20 unga flickor, klädda i korta tuniques af hvit tappa och med
blomsterguirlander i håret ilade ljudlöst fram till arenans midt. I samma ögonblick hade tvenne af
dem, längre och ståtligare än de andra, placerat sig bredvid hvarandra i midten af en ring, som de
andra bildade, hand i hand. Allt detta utfördes under den fullkomligaste tystnad.

Plötsligen fattade de tvenne danserskorna hvarandras händer öfver hufvudet och började under
ropet »a-lo-o! a-lo-o!» att vagga de höjda armarne fram och åter. På samma gång började flickorna
i ringen att under vaggande rörelser dansa rundt, först långsamt men sedan hastigare, till dess de
slutligen alla med flämtande bröst och utslaget hår flögo omkring i den vildaste fart. Härunder gjorde
paret inuti ringen en slags figuré för hvarandra, hvarvid deras långa hår under kroppens böjningar
nästan vidrörde marken. En fot var beständigt i luften, och armarne voro höjda med fingrarne i
rörelse, liksom lekte de med månens strålar.

»A-lo-o! A-lo-o!», ropade åter dansens drottningar och slöto sig tillsammans i ringens midt,
fattande hvarandras händer som vid dansens början. »A-lo-o! A-lo-o!» Hvarje länk i ringen är
bruten och flickorna stå djupt flämtande, orörligt stilla. De andas ut ett ögonblick eller två, men
innan den djupa glöden hinner dö bort på deras kinder, draga de sig alla tillbaka och utvidga ringen.

Åter börja de två anförarinnorna vagga med sina armar, hvarunder de andra förblifva orörliga
och synas, der de stå långt åtskiljda i det stilla månskenet, liksom en grupp elfvor, gjutna i brons.
Men plötsligen höjes en besynnerlig sång, och samtidigt börja de åter vagga hit och dit, gradvis
ökande rörelsernas hastighet, till dess de slutligen för några få ögonblick öfverlemna sig med hela sin
passion åt dansen, synbarligen omedvetna af allt som tilldrager sig omkring dem. Gradvis
återkommande till den förra långsamma takten, stå de ånyo orörliga med stirrande ögon och häfvande bröst,
till dess de på en gång uppstämma en vild chorus och störta fram från alla sidor, sjunkande i
hvarandras armar.

Sådan är den tahitiska fandango, som kallas »hiva». Ursprungligen var densamma ännu mera
vild, än den som uppfördes här, samt beledsagad af scener, hvilka, tack vare den civilisation som
trängt till Oceaniens inbyggare, ej ens skulle tolereras af dessa sjelfva nu för tiden. På det hela fanns
det intet mera osedligt i denna hiva, som framstäldes för oss, än i hvilken tarantalla, bolero,
samacueca eller annan sydländsk dans som helst, fastän det kanske torde fordras tahitisk smak för att
kunna spåra någon grace deruti. Efter föreställningens slut skyndade arrangörerna att i ett lämpligt
tal på landets språk betyga vår tacksamhet för balett-kåren, hvarefter hvar och en gjorde det bästa
för att komma hem till sitt.

Det återstår nu att skildra sista dagen af vårt korta besök på Tahiti. Denna var, som vi
antydt, förut bestämd för en utflygt längs Broomroad till Matawai vid Venus’ udde, och redan i
soluppgången den nämnde dagen voro vi, ett litet sällskap af tre personer, stadda på väg till fots genom
Papiti, med Matawai till destination. Papiti låg ännu i sin ljufvaste morgonslummer. Blott här och
der syntes en sömnig gendarm långsamt resa sig upp från den trappa eller öppna veranda, der han
tillbragt natten, och salutera oss, då vi passerade, eller en och annan från föregående afton
qvarglömd blåtröja, snokande bland de på stranden uppdragna canoerne efter någon, som kunde befinnas
lämplig att taga fri passage ombord uti, innan »dagvakten» hunnit framskrida för långt. Utanför den
lilla staden bland infödingarnes qvarter stod det ej bättre till, och vi blefvo i orivaliserad besittning
af vår badplats i en af de klara och för denna förrättning inbjudande bergsströmmarna, som i
betydligt antal korsade vägen. Hvilken tid som helst sednare på dagen skulle vi dock hafva funnit
detta vattendrag uppfyldt af badande infödingar, hvilka här, liksom på Sandwichs-öarna, älska att
plaska i vattnet hela dagen i ända, om de hafva tillfälle. Äfven dessa badningar, så nödvändiga för
inbyggares helsa i ett klimat som detta, hafva missionärerne tid efter annan satt sig emot såsom
sårande för deras och deras familjers sedlighetskänsla, men lyckligtvis hafva de icke haft framgång
häruti, och deras sjukliga familjer måste nu taga sina promenader på andra ställen än sådana, der
det badas.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0145.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free