- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
123

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Vi hade vandrat nära en timme i stum beundran af naturens rikedom och vägens oupphörligt
vexlande scenerier, då vi anlände till stranden, till ett ställe, som kallas »Papaoa» och hvars enda
märkvärdighet består uti, att det fordom utgjort de tahitiska regenternes residensort. Numera är
Papaoa blott en by, men välbygd i tahitisk stil samt belägen i en förtjusande nejd. Invånarne voro
här uppstigna och sysslade kring eldstäderna vid hyddornas ingångar med rostande af brödfrukt och
andra tillredelser för deras morgonmål. Då vi närmade oss det lilla samhället, skyndade en af dess
inbyggare, en gammal gråhårsman med vördnadsvärdt utseende, oss till möte och uttryckte, under det
han oupphörligt fattade våra händer emellan sina båda, på blandad engelska och tahitiska sin glädje
att träffa »Beretani», och han sade sig blifva särdeles glad, om vi ville besöka hans hem. Detta
mottagande som i ett annat land skulle hafva uppfattats såsom något »påfluget», eller i betraktande af
gubbens exstas, då han talade, till och med såsom bevis på en mindre frisk hjerna, kunde likväl icke
förvåna oss här efter de skildringar vi fått om detta folks stora gästfrihet, och som vi dessutom icke
hade något emot att förtära en kokosnöt eller par efter badet, så emottogs inbjudningen med nöje.
Anlände till Taribeus hus, hade vi också knappast uttryckt vår önskan i detta afseende, förrän han
sände en liten halfnaken 10-åring bland menigheten, som i en hast samlats omkring oss, för att hemta
den begärda frukten. Och förrådshuset var icke långt borta. Midt på gården, eller rättare på den
lilla byns torg, växte en grupp resliga palmer, och i ett ögonblick var den unge munskänken på väg
upp i en af dessa, men icke »äntrande» med armar och ben omkring stammen, som man i våra
gymnastiksalar lär pojkar äntra upp för en stång, utan gående uppför densamma, med händer och tår
gripande in uti barkens utväxter och detta med en färdighet, som skulle hafva hedrat en apa. Man
finner de flesta vilda folkslag bestiga träd på detta sätt, och den genom vana förvärfvade vighet och
styrka som de härvid utveckla är beundransvärd.

Sedan emellertid ett halft dussin nötter eller så blifvit nedkastade och framburna till oss af
den unge gymnasten, som till vår förvåning icke ens syntes andtruten efter sin färd, skulle nu dessa
öppnas. Med en god handsåg brukar denna operation gå ganska lätt för sig, men som detta
instrument ännu är en stor lyxartikel på Tahiti, så vet man äfven att hjelpa sig det förutan, och en af
infödingarne visade oss det utan uppmaning. Sedan han lagt sig på knä, tryckte han nöten emot
marken med båda händerna och började derpå med en ihärdighet, som uppväckte allas vår skrattlust,
att med tänderna afslita den kärnan omgifvande, tjocka fiberbetäckningen, till dess omkring ¼ af
kärnans skal var blottadt. Detta bearbetades härefter så skickligt med en skarpkantad sten, att dess
öfre del slutligen kunde aflyftas liksom en kalott för att lemna beqväm tillgång till den friska och
välsmakande mjölken derinom. Då vi inträdt i Taribeus hydda, anvisades oss ett par bastmattor att
sätta oss på, och under njutandet af kokosmjölken, som värden var mycket nogräknad att med egen
hand få bjuda oss, voro vi alla öfverens om, att man kunde hafva både sämre bord och sämre frukost
att tillgå.

Kokospalmen, hvars förträffliga frukt man knappast kan göra sig ett begrepp om af de
öfvermogna och ofta förskämda exemplar, som tidtals finna sin väg till vår marknad, är ett sine qua
non
för Oceaniens invånare, och den uppfyller en stor del af hans materiela behof. Han sofver i dess
skugga samt äter och dricker af dess frukt, hvilken oftast transporteras i korgar, väfda af grenarnas
fibrer. Han svalkar sig med en solfjäder af det unga trädets grenar och skyddar sitt hufvud mot
solen med en hatt af dessas löf. Stundom kläder han sig med den tyg liknande substans, som finnes
kring bladstjelkarnas bas och stjelkarna sjelfva kunna användas som lampvekar, om de blott
nedstickas i den oljiga nöten af tutui-trädet. De större kokosnötterna förvandlas, sedan de blifvit
aftunnade och polerade, till präktiga skålar, som äfven hafva värde i Europa, och de mindre till
piphufvuden. Den torkande barken blifver ett förträffligt bränsle, och af barkens fibrer slås metrefvar och tåg.
Af nötens mandelartade substans, eller hvad man skulle kunna kalla dess kärna, göres en balsam,
hvarmed sår läkas, och med oljan, som utdrages ur densamma, balsamerades fordom lik.

Dessutom har stammen sin stora användbarhet. Afsågad uppbär densamma infödingarnes
hyddor, som täckas med palmblad, och förvandlad till träkol utgör den bränsle till matlagning.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0146.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free